www.omkonst.com:
Kan en målning skratta?
Lars Olof Loeld, "Gläntor, gömmen", Waldemarsudde, Stockholm, 27/9 2014 - 17/1 2015
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Installationsvy © Lars Olof Loeld

Det är en lågmäld och småklurigt filosoferande värld som Lars Olof Loeld bjuder in till i sin retrospektiv på Waldemarsudde. Det poetiska tilltalet i ord, ting och tanke färgar både helhet och detaljer. Man kan här med rätta tala om en horisontell såväl som en vertikal konstform. De sinnliga färgvalen, den naivistiska genomföringen, den minutiösa sammanställningen är av horisontell dimension: det förnimbara. Orden, citaten och det antytt symboliska bygger i vertikalled: det tänkbara. De klassiskt begreppsliga kontrahenterna "ande och materia" eller "kropp och själ" är naturligtvis också fullt giltiga, även om de med åren kommit att få en lätt sliten patina.

Sju rum, sju dramer. I vart begränsat utrymme fortsätter resan – och startar om. Det går att uppfatta utställningen som en lek med siffrorna ett och sju, som en helhet men också som sju delar.
     Loeld har noggrant planerat presentationen, byggt modeller och balanserat verkens möten med de olika rummen. Han har också övergett tanken (om den någonsin funnits) på en kronologisk installation, på ett bokslut i tidsföljd. Den sortens tillbakablickande tycks inte intressera honom. Här finns verk från sjuttiotalet (och kanske ännu tidigare) och fram till idag. Men den förmedlande konstnärliga nivån är förbluffande jämn; de flesta verken tycks som om de vore gjorda idag eller möjligen igår.

© Lars Olof Loeld

Den loeldska krocken mellan konstruktiva element (främst i de ljust välavstämda målningarna) och de kurbitsassociativa objekten är i högsta grad beräknad. Form- och innehållsekon skapas i vart rum; målningarna, skulpturerna och objekten bilder kluster, kompletterar och förhöjer varandras egenskaper. Det som i en tänkt förlängning möjligen skulle kunna bli lätt anemiskt mildras av de lite truligt folklore-anstrukna objekten. Den upphöjda (sakrala) stringensen i de rosatonade målningarna balanseras av småskeva (profana) lådor, skåp och montrar – de senare ömsint fyllda med diverse objekt i en associativ lek utan programförklaring. Återigen detta motsatsernas förlösande spel.

I utställningskatalogen filosoferar Peter Cornell klokt kring Loelds ibland något undflyende referensvärld – en sfär som stundtals i text antar haikudiktens avklarnade form. Katalogen innehåller också ett flertal av Loelds små intrikata poem och aforismer, liksom en mycket kortfattad självbiografi – ett föredöme i lyrisk memento mori-tappning. Tänk om alla självbiografier följde denna insiktsfullt enkla form.
     Att skilja på ting och tanke är knappast möjligt på denna sammansmälta utställning. Loeld är lika mycket en ord- som en bildmakare. Allt hör samman, allt förklaras av allt. Verken fyller i varandras berättelser, de munhuggs och stångas, de tystnar i enhet.
     Här finns humor i mängd och visuell exklusivitet. Här finns grubblandet och de besvärliga frågeställningarna – livet och levandet, döden och döendet. Men framför allt finns här tingens leenden. Kan man säga så? Kan en målning le, kan ett objekt skratta? Om så skulle vara fallet så gäller det i högsta grad Lars Olof Loelds verk. De lyckas ofta på ett mentalt plan märkligt nog tränga sig igenom objektets skyddande hinna för att inta den intimt förtrognes roll.

Stockholm 2014-10-03 © Leif Mattsson


 


 

 

 


© Lars Olof Loeld


© Lars Olof Loeld


© Lars Olof Loeld


© Lars Olof Loeld


Waldemarsudde, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com