www.omkonst.com:
Rembrandts sena verk
Han sökte det djupt mänskliga i människan

Rembrandt: The Late Works, National Gallery, London, 15/10 2014 – 18/1 2015
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Rembrandt van Rijn, ”Batavernas trohetsed till Claudius Civilis”, 1661-62, 196,5 x 310 cm © Konstakademien, Foto Leif Mattsson
National Gallery i London har samlat ett nittiotal av Rembrandts högintressanta, sena verk till en magnifik presentation som knappast kommer att återkomma i vår livstid. Tre månader visas den i London och går sedan vidare till Riksmuseet i Amsterdam.

Det är i de sena verken som Rembrandt van Rijn (1606-1669) i hög grad blir den konstnär såsom vi känner honom idag: en extraordinär skildrare av människan och det mänskliga, av själen dold bakom masken. Utställningen "The Late Works" sträcker sig från tidigt 1650-tal till dödsåret 1669. Bankrutten var då ett faktum, alla tillgångar var slut. Konsthistoriens kanske mest kände aktör hade gått i konkurs. Kanske ligger en del av förklaringen till detta i att han under en tid ansetts som passé av sin trendkänsliga samtid. Den nya galanta stilen var sången för dagen; få intresserade sig för en innerlig människoskildrare, en som dessutom arbetade i ett vibrerande ljusdunkel som delvis hade kommit ur mode.

”Claudius Civilis” på plats i National Gallery. Foto: Leif Mattsson

Det var inte Rembrandt som fick uppdraget att måla en av de stora panelerna till Rådhuset i Amsterdam (numera Kungliga slottet), det var hans elev Govert Flinck. Denne avled dock kort därefter och uppdraget gick då istället (motvilligt?) till hans lärare Rembrandt.
     Rembrandts målning för Rådhuset, "Batavernas trohetsed till Claudius Civilis", mätte ursprungligen 5,5 gånger 5,5 meter. Det är ett märkligt, enigmatiskt och ljusvibrerande verk – så kompromisslöst och kraftfullt målat att det på många sätt känns modernt än idag (och bör förmodligen i sin samtid framstått som svårbegripligt och vulgärt).

Varför målningen plockades ned efter bara en sommar förtäljer inte historien. Refuserades den? Ansågs Rembrandts grova skildring av den stolte anfadern till dagens holländare vara hädisk? Eller var det tekniken som ansågs opassande – denna kraftfullt svepande och formmässigt upplösta skildring? Inget entydigt svar har kunnat presenterats. Klart är dock att efter det att målningen skurits ned (av Rembrandt själv?) till dagens mått, c:a 2x3 meter, har den vunnit i koncentration och måste numera anses vara en av de absoluta höjdpunkterna bland de sena Rembrandtverken. Det är också så "Stockholmsmålningen" (som den ibland kallas) presenteras på "The Late Works" i London.

Rembrandt van Rijn, The Jewish Bride, 1665. Oil on Canvas, 121.5cm x 166.5cm. 
© Rijksmuseum, Amsterdam

Bland utställningens alla ikoniska verk framstår den ömsinta "Judebruden" som en av de mest lysande. Där framträder Rembrandts innerliga och närmast privatreligiöst färgade människosyn. Vekhet och kärleksfull empati uttrycks på ett sätt som ligger långt ifrån alla konsthistoriens heroiska skildringar av styrka, makt och världslig positionering.
     En intressant jämförelse kan göras med Van Eycks "Arnolfini Wedding", (målad år 1434, National Gallery), där den kärleksfulla unionen mellan de tu sker mot en fond av symboliska statusmarkörer. Så är inte fallet i Rembrandts målning. Klädedräkterna och smyckena är naturligtvis värdefulla, men det är ömsintheten som ges den avgörande betydelsen – en skildring av kärleken som ickemateriell och överjordisk.

I de flertaliga självporträtten (Rembrandt lär ha målat ett 80-tal) framkommer också detta sökande efter synbara tecken på människan som ämbar för upphöjd godhet. Med sig själv som modell tränar Rembrandt på olika ansiktsuttryck, sökande perfektionen i mimiken. På utställningen handlar det naturligtvis om en äldre herre (nåja, han blev bara 63 år). Men även tidigare, och genom hela sin yrkesverksamma karriär, använde han självporträttet som evig forskningsmodell.
      Med dessa självporträtt, från de allra sista åren av hans liv, har han bara nått så mycket längre, både vad gäller teknik och empatisk förmåga. Man kan bli stående i timmar framför dem; i de relativt dunkla rummen strålar ansiktena fram som skulpturala objekt, ja, nästan som nutidens hologram. Självklart bidrar Rembrandts pastosa måleriteknik med tjocka vallar av putridogrund som sedan laserats med utspädd oljefärg kanske trettio-fyrtio gånger. (Det sägs att man i vissa fall har kunnat räkna till ett åttiotal lasurskikt.)

Rembrandt van Rijn, "The Sampling Officials of the Amsterdam Drapers’ Guild", known as "The Syndics", about 1662 © Rijksmuseum, Amsterdam

Två varianter, två varandra rätt olika skildringar av Lucretia, deltar på utställningen. Båda har lånats in från USA, den ena från National Gallery of Art i Washington och den andra från The Minneapolis Institute of Arts.
     I den förstnämnda målningen har Lucretia (som blivit våldtagen och därför av skam tar sitt liv!) ännu inte genomfört självmordet; dolken i hennes högerhand är hotfull men alltjämt ren. Sorgen inför det oundvikliga färgar hennes tårfyllda ögon röda. Huvudet är lutat i ett vekt uttryck, som om det redan sörjer det som handen snart ska utföra.
    I den andra målningen har dådet skett, Lucretias vita blus är rödfärgad av blod. I hennes lätt nedslagna blick finns inte längre någon tvekan, bara beslutsamhet och ett sorgligt vemod. Huvudet är mer upprätt, ingen återvändo är möjlig. Det sägs att det röda blodet på Lucretias lysande vita blus var en så magstark upplevelse för dem som såg målningen att det under en period var övermålat. Numera skriker det emellertid ut sin anklagelse mot hennes förövare.

Rembrandt van Rijn, "The Anatomy Lesson of Dr Joan Deyman", 1656
© Amsterdam Museum

På den omfattande utställningen finns också många grafiska verk och laveringar. Rembrandt anses ju med all rätta som en stor förnyare av framför allt grafiken. Men även de summariska, eller snarare medvetet reducerade, laveringarna är innovativa. Där naglas de avporträtterades hållning, gester och karaktär fast med sekundsnabb precision. Den mjukt rytmiska följsamheten i laveringarna kan likna den teknik som tecknare och illustratörer använder sig av idag – en observationens exakthet överförd till en ekonomiskt återhållen linjeföring. Med några nyansrika och varierade penselstråk beskrivs komplicerade kroppsställningar och fysionomier.

Som lågmält empatisk människoskildrare är Rembrandt relativt unik i konsthistorien. Och de sena verken spelar liksom i en egen division vad gäller Rembrandts hela produktion. Den omisskännliga kärleken till sonen Titus – här både som oljemålningar och grafiskt blad – är bara några av exemplen.
    Så om man enbart ska se en Rembrandtutställning till i sin livstid, bör det nog bli den här. Möjlighet ges ju både under hösten i London och till våren i Amsterdam. Sen lär dessa sensationella verk skingras för att inom överstiglig tid förmodligen aldrig exponeras tillsammans igen.

London 2014-10-22 © Leif Mattsson


 


 

 

 


Rembrandt van Rijn
"The Suicide of Lucretia", 1666
© The Minneapolis Institute of Arts, Minnesota


Rembrandt van Rijn, "Self Portrait with Two Circles", about 1665-9 © English Heritage


Rembrandt van Rijn, "A Woman bathing in a Stream", 1654 © National Gallery, London


Rembrandt van Rijn, "A young Woman sleeping", about 1654
© The British Museum, London


Rembrandt van Rijn, "Self Portrait at the Age of 63", 1669 © National Gallery, London


Rembrandt van Rijn, "Portrait of a Lady with an Ostrich-Feather Fan", 1658-60 © National Gallery of Art, Washington, D.C.


Rembrandt van Rijn, "A Man in Armour" (Alexander the Great?), 1655
© Glasgow Museums Collection


Rembrandt van Rijn, "Titus at his Desk", 1655 © Museum Boijmans Van Beuningen, Rotterdam


Rembrandt van Rijn, "The Artist's Son, Titus", 1656 © The Ashmolean Museum, Oxford


National Gallery, London | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com