www.omkonst.com:
Mot konformism och repetitiv meningslöshet
Vassil Simittchiev, "Dokumentationer och sketcher 1979-2012", Moderna Museet Malmö, 26/4 – 25/5 2014
Text: Martin Hägg

skriv ut denna text
"Glaskajen", 1985 © Vassil Simittchiev

Det är inte utan att det kryper i kroppen. En närbild på två händer som makligt virar ihop ett nystan – av ett annat nystan (Garner från 1998). I C för ljusets hastighet (från 2009) stolpar konstnären upp och ner från en stol, testandes den ena glödlampan efter den andra. I Alfabet (här från 1988) deklamerar konstnären det kyrilliska alfabetet på Gråbrødre torv i Köpenhamn.

Ur Vassil Simittchievs ofta mycket enkla grundidéer vävs ett finmaskigt nät av samhällskritik – mot pliktskyldighet, påbjuden konformism och repetitiv meningslöshet. Och tristessen, identitetslösheten, är självupplevd: Simittchiev härstammar från Bulgarien där han, som skulptör, förväntades verka i en nationalistiskt socialrealistisk anda. Den konceptkonst som följer (efter flytten till Sverige 1975) är att betrakta som ett slags ventil.

När Simittchievs grundidé fungerar – ibland så enkelt överskådlig att den gränsar till det farsartade – får hans konst en påtaglig (samhällskritisk) slagkraft.
    Flaggan (Strykning av Bulgariska flaggan) framfördes ursprungligen i Bulgariens huvudstad Sofia 1990. Verket har dröjt sig kvar i mitt minne som ett av de mer talande verken i Malmö konstmuseums utställning Den nordiska modellen från i somras (där det också visades).


 


 

 

 

    I filmupptagningen stryker konstnären, långsamt och metodiskt, den bulgariska flaggan (med det kommunistiska emblemet i behåll) för att sedan lugnt vika ihop den till ett bylte – och lämnar flagga, strykjärn och strykbräde bakom sig.
     Flaggan påminner, med sin absurt nationsglorifierande vördnad, om listigheten i en hel del annan diktaturövervakad konst. Om det ömt kärleksfulla som ett av de mest effektiva uttrycken för en svårhanterlig ironi. Hur kan en hyllning censureras?

I Moderna Museet Malmös 1 timme och 40 minuter långa Dokumentationer och sketcher 1979-2012 (med sammanlagt 17 av Simittchievs performance-verk) finner jag flera andra lika träffande verk, väl följandes den röda Simittchiev-tråden.
     Till exempel Glaskajen (Transplantation), från 1985, i vilket två tunga lastbilar långsamt kör över ett hamnområde i Malmö täckt av tunna glasrutor. Till ljudet av krossat glas och lastbilsmotorer leder Simittchiev (med sina viftande dirigentarmar) en bisarr performance-symfoni. Glaskajen är förstörelsen av något icke längre önskvärt – med ett iögonenfallande sceniskt buller och bång.

Malmö 2014-05-07 © Martin Hägg


Moderna Museet, Malmö | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com