www.omkonst.com:
Låt mig slippa mitt öde
Dan Wolgers, "I olivlunden", Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 6/3 - 6/4 2014
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Johannes" © Dan Wolgers "Jesus" © Dan Wolgers "Corpus Christi" © Dan Wolgers

"Somliga saker måste man faktiskt klara av själv", betonar Dan Wolgers i den videointervju som ledsagar utställning. Kring denna skenbart vardagliga tes kretsar utställningen – den är dess kärna, nästan som en konstnärlig programförklaring. Här förenas insikten om människans ovilja att bära sitt ansvar med en viss undflyende determinism: kan/vill jag verkligen påverka mitt öde? Wolgers rör sig begreppsligt inom en religiös sfär, men han står rimligtvis inte främmande inför de teorier från nittonhundratalet (Sartre, Beauvoir, Camus) som i grunden ifrågasatte den kristna tron på ödets obetvinglighet.

Starten till det som kom att bli utställningen "I olivlunden" var förhållandevis dramatisk. Vid en inskanning av damm, som skulle användas som ett atmosfäriskt slumpraster, tryckte Wolgers (kanske i desperation) sitt ansikte mot glasskivan. Ett diffust och spöklikt anlete framträdde, en förbrytarfysionomi. Wolgers var inte sen att tolka in detta tekniskt ganska självklara resultat som ett ödets tecken, som en bild av Jesu lärjunge. Titlarna som bilderna därefter gavs må kännas något tilltvingade (Jakob, Johannes, Petrus med flera), men verken bärs otvivelaktigt av en stark suggestiv ton, som ett slags Goya-grimaser.

Det kunde ha stannat vid det. Men genom att låta Bibelns anekdot om Jesus i olivlunden i överförd form leda ut i de spatiösa rummen så tilltar komplexiteten. Wolgers betonar visserligen att han inte eftersträvar en estetisk upplevelse för betraktaren, att han helst vill ha en insikt av djupare och kanske mer tråkig karaktär, som han uttrycker det. Men både "Corpus Christi" och "Jesus/Maria Magdalena" (blyröret genom väggen) är semantiska gestaltningar med avsevärd visuell kraft. Tecknet för Jesu kropp i "Corpus Christi" – en pratbubbla, ett ingenting, ett tomrum – fungerar som inverterad ikon och kan sägas visualisera den mytologiska motsvarigheten till astrologins svarta hål: vi kan inte se dem, men allt talar för att de finns.
    Så om det förhåller sig som Dan Wolgers hävdar, att han inte är konstnär utan ett verktyg, kan man fråga sig vem det är som håller i skaftet? Knappast någon annan än den som genom sin handling kommit att bli människa, är min tanke. Kanske är det även Wolgers mening.

Stockholm 2014-03-19 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Jakob" © Dan Wolgers


"Petrus" © Dan Wolgers


Galleri Magnus Karlsson, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com