www.omkonst.com:
Olafur Eliasson på Moderna Museet
Drabbande i all sin kyliga elegans

Olafur Eliasson, "Verklighetsmaskiner", Moderna Museet, Stockholm, 3/10 2015 – 17/1 2016
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"The seeing space", 2015, galskula © Olafur Eliasson "Your body only", 2011, färgfilterfolie, trä, spotlights © Olafur Eliasson

På flera sätt är Moderna Museets omfattande presentation av Olafur Eliassons (f.1967) verk ett undantag i vår tid. Sällan bjuds man in till ett så entydigt visuellt forum där perceptionen är ledstjärnan och känslostimuli själva målet. För besökaren handlar det företrädesvis om att se och uppleva med sina sinnen, i sann fenomenologisk anda.
    Och presskonferensen med Eliasson var även den sällsynt befriad från tilltvingade anglicismer, "narrativ" och "kontexter". Däremot återkommer Elisasson gång på gång till förnimmelser, upplevelser och individuella uttolkningar av det som ögonen registrerar. Men perception är förvisso ett komplicerat begrepp, då kulturella filter kan skymma den eftersträvansvärda klarsynheten. Ta bara den naturliga förskjutningen i varseblivningen när betraktaren "tror sig se på konst".

"I only see things when they move", 2004,färgfilter, blandteknik © Olafur Eliasson

När dansk/isländske Olafur Eliasson slog igenom internationellt, någon gång i början av 1990-talet, rådde helt andra förutsättningar än i dagens programpolitiska klimat. Upplevelsekonst och "artytainment" kunde fungera som en fullt möjlig parallellitet till mer existentiell problematik. Installationer kunde förmedla något så "okomplicerat" som optiskt visuella uttryck, och begreppet "skönhet" var åter (någorlunda) brukbart. "Beauty" heter också ett av de tidigaste verken på utställningen – en spektralskimrande vattenridå i ett i övrigt helt nedsläckt utrymme. Märkligt hur fräscht och modernt det verket känns än i dag, drygt tjugo år efter dess tillkomst.

Olafur Eliassons verk hämtar sin huvudsakliga näring ur teknisk sofistikerade domäner, där prismor, speglar, ljus och plangeometriska tillämpningar bildar den kreativa utgångspunkten. En viss klinisk kyla infinner sig därmed som på beställning.
      Men undantag finns. I verket "Moss wall" har en hel vägg från golv till tak täckts med ljusgrå renlav; en svag doft av fuktig organism sprider sig i lokalen. I samma rum visas också det enda verk som besökarna uppmanas att känna på: "Touch", en meteorit från främmande solsystem (?). Även det ett objekt bortom de tekniskt manipulerade konstruktionerna.

"Your compound daylight", 1998, järn, spegel © Olafur Eliasson

Intressant nog har utställningen denna gång tillåtits expandera in i Arkitektur och Designcentrums (ArkDes) lokaler, där det största verket befinner sig. "Your body only" är en labyrint i megaskala där ljus filtreras genom cyan-, gul- och magentafärgade skärmar. Känslan som uppstår är lätt hypnotisk – men knappast klaustrofobisk vilket annars brukar vara labyrintens bibringande känsla.
    Två andra verk förmedlar även de en mer hisnande eufori än instängdhet: det möjligen något preciösa kalejdoskopet "Your compound daylight" från 1998 och ett av de senaste verken "Less ego wall" från 2015 (som även det bygger på prismatisk fragmentering).

Traditionen av konst, som likt Eliassons, skänker sin tribut till tekniska innovationer löper som en röd tråd längs hela nittonhundratalet. I Sverige, i mer blygsam skala, har vi exempelvis Erik H Olsson som forskade inom prismatisk konst. Och internationellt är Anish Kapoor, vars poetiska tillämpningar ofta baseras på sinnesvidgande optiska fenomen, den kanske starkast lysande stjärnan. Annars är det mest avskräckande exemplet på teknikdyrkan den italienska futurismens hyllande av kriget och maskinen.
       Men teknik har ingen "själ" och kan inte klassas som vare sig ond eller god. I Eliassons fall handlar det mer om den notoriske forskaren som med hjälp av sin enorma medarbetarstab söker placera framtiden ett steg närmare nutiden. För även om hans bildvärld inte kretsar kring dagspolitiska spörsmål finns här ett intressant introspektivt tilltal som bör tas på allvar. Han riktar sig ofta direkt till betraktaren och liksom ber om hennes medverkan. På så sätt kan verken beskrivas som "drabbande" i all sin kyliga elegans.

Stockholm 2015-10-7 © Leif Mattsson


 


 

 

 

"Less ego wall" 2015,trä, rostfritt stål
© Olafur Eliasson


"Beauty", 1993, vatten, spotlight
© Olafur Eliasson


"Moss wall" (detalj) 1994, renlav, trä, metalltråd © Olafur Eliasson


"The structural evolution project", 2001, Zometool-byggsatser, trä © Olafur Eliasson


"Touch", 2014, meteroit © Olafur Eliasson


Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com