www.omkonst.com:
Minnesutställning
Melankoli och oförställd fasa

Kerstin Hansson (1954-2015), "Det är ju jag", Tegen 2, Stockholm, 12/12 2015 – 10/1 2016
Text: Bengt Jahnsson-Wennberg

skriv ut denna text
© Kerstin Hansson

I galleriets första rum täcks ena väggen av en projektion. Där ser man ytor till bredden fyllda av små figurer och deras tillhörigheter. Fotografierna är från Kerstin Hanssons ateljé. Hon har nyss varit där, in i det sista verksam med att gjuta i sina silikonformar och foga samman nya väsen.
    Jag kommer att tänka på östeuropeisk dockfilm, men på en helt ny nivå vad gäller skruvade gestalter. Och ett orkesterdike. I väntan på knackningen mot pulpeten prövar instrumenten sina toner, var och en för sig samtidigt som de skapar ett gemensamt sorl. Hanssons spretiga individer är alla syskon. De går helt naturligt ihop, trots sina olikheter.

I det inre rummet visas ett urval som tillkommit under de sista två åren. Det är myllrande men ändå sammanhållet. Den här gången kunde inte Hansson själv ställa upp sina objekt. Det fick hennes vän Gunilla Sköld Feiler göra i hennes ställe. Det är sorgligt, men kan ses som kongenialt med tanke på att det är en slags docksamling. Som verk betraktat är det öppet och troligen menat att kunna varieras.


© Kerstin Hansson

Kerstin Hansson började med sina gjutningar efter troll, barbiedockor, kattungar och andra figurer under en svår period i sitt liv. Men det ska man nog inte hänga upp sig för mycket på. Figurernas ärende var kanske till en början att hantera det obönhörliga, men framför allt att öppna det som sorgen stängt. Hon hittade ett nytt konstnärligt förhållningssätt som hon fann stor glädje i, det känner man av som betraktare.
     Att använda halvdana och stereotypa förlagor gav arbetsprocessen en skjuts. Hon kunde koppla upp sig mot det som lockade i dem och ta det vidare. Så gjorde för övrigt Shakespeare ibland och det fungerade väl även för honom. I hans favoritgenre, den komiska tragedin, skulle nog Hanssons figurer känna sig som hemma. Där finns det plats för hela deras register, från det skirast romantiska till grovkornig burlesk, småprillig buskis, melankoli och oförställd fasa.
     Detta är en rik och rolig men bitvis otäck installation. Paradoxalt nog är den just därför så tröstande och vacker.

Stockholm 2015-12-18 © Bengt Jahnsson-Wennberg


 


 

 

 


© Kerstin Hansson


© Kerstin Hansson


© Kerstin Hansson


© Kerstin Hansson

 


Tegen 2, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com