www.omkonst.com:
På behörigt avstånd
Annika von Hausswolff, "Razzia", Andréhn-Schiptjenko, Stockholm, 20/8 - 26/9 2015
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Super Ego...", 2015, screentryck, emalj © Annika von Hausswolff "The Photographer", 2015, print och akryl © Annika von Hausswolff

Genom stora delar av Annika von Hausswolffs fotografiska produktion löper en omisskännlig ton av distansering och medveten frånvändhet. Indifferensen och det kyliga registrerandet har varit hennes konstnärliga metoder, såväl i bilderna från fiktiva brottsplatser som i de riggade figuruppställningarna. Även i de mer sällsynta självporträtten (t.ex. i SAK:s multipel där hon står avklädd med en motorsåg) har personen "lämnat kroppen", så att säga – med en gäckande persona leker hon tittut med betraktaren.

På vad sätt skiljer sig då von Hausswolffs nya bilder från hennes tidigare? Ytligt sätt kanske inte så mycket, men samtidigt är deras tillkomsthistoria annorlunda. Denna gång rör det sig inte om egna ursprungsfoton. Istället har hon arbetat med ett antal bitvis rätt disparata arkivbilder, som bearbetats digitalt tills de fått den påtagliga men ändå relativt svårdefinierade Hausswolff-tonen. Urvalsprincipen framstår dock inte som helt självklar. Här återkommer scener som från eventuella brotts- eller fyndplatser och lite aviga figurkompositioner (exempelvis i "Super Ego"). Men i flertalet verk är det huvudsakligen den ovannämnda kalkylerade indifferensen som ger sig till känna – alltså även denna ett Hausswolff-signum.

"Digging for History Red", 2015, screentryck, emalj © Annika von Hausswolff

Om Nan Goldin står för det explicita patoset och Tuija Lindström för det vältempererade humanregistrerandet, så skulle man kunna påstå att Annika von Hausswolff är utforskaren av det urbana samhällets periferi och restprodukt. Hon tycks som på besök i en värld hon vare sig vill eller kan förstå; det skorrande sociala samspelet är noterat som av ett barn som krupit in under matsalsbordet.
     I de nya bilderna har ännu ett (hindrande) lager tillkommit, ett membran av anonymitet och okänd urkund. Ändå fungerar utställningen som en relativt tydlig helhet då Annika von Hausswolff genom digitala filter och färgeffekter sordinerat bilderna. Man kan naturligtvis anse denna trashiga fotoestetik var aningen passé sedan dess internationella höjdpunkt på 1980- och 90-talen (bl.a. i RayGun magazine). Men här, trots att den egentligen inte tillför något väsentligen nytt, fungerar estetiken utmärkt som förmedlare och bildspråklig överbryggare.

Stockholm 2015-08-26 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"The Message", 2015, print och akryl
© Annika von Hausswolff


"Labour is Labour Wherever", 2015 screentryck, emalj © Annika von Hausswolff


"Social Abstraction", 2015, screentryck, emalj
© Annika von Hausswolff

 


Andréhn-Schiptjenko, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
     
§