www.omkonst.com:
I idévärlden saknar människan fotfäste
Sara Johansson (1954-2010), "Platsens anatomi", Uppsala konstmuseum, 26/9 – 22/10 2015
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
"Det högsta instrumentet" © Sara Johansson "Platsens anatomi", 2005 opd © Sara Johansson. Foto: Stewen Quigley

På Uppsala konstmuseum visas nu en retrospektiv utställning med Sara Johanssons måleri och teckningar. Sara Johansson (1954-2010) förblev tämligen okänd utanför hemstaden Uppsala. Märkligt, kan tyckas, för i målningarnas trappor, svarta schakt, rundade former, kanaler, horisonter och grå, diffusa väggar finns en känsla av déjà vu. Kanske är det denna inre arkitektur som hjärnan själv uppfattar mellan sömn och vaka.
     Utställningen har fått namnet ”Platsens anatomi”, vilket också är titeln på en av målningarna. Motivet är tre halvcirkelformade objekt som tillfälligt tycks ligga i ett rum där de möter ett antal ytor eller öppningar. Det är som en plats där sambanden ännu inte upptäckts eller upprättats.

Naturvetenskapens ansats intresserade Sara Johansson och hon refererar ofta till matematiken, geometrin och biologin. Plats brukar definieras i tid och rum, men så är inte fallet här. I målningarna finns ett slags klassicism; i idévärldens platser har människan inget fotfäste. Inget subjekt finns, tid och rum tycks utan mening.
Sara Johansson löste problemet mellan det objektiva och människans sökande efter mening genom att tillföra en andlig dimension. Det tydligaste exemplet är målningen ”Det högsta instrumentet”, där motivet kan tolkas som delar av ett (inre) okänt instrument eller två väldiga katedralformer.

"Avståndets geometri", 2008, opd
© Sara Johansson. Foto: Stewen Quigley
"Open Hands"
© Sara Johansson/Barbro Curling

Målningarnas spännvidd löper mellan linjen och sfären, mellan ljus och mörker och (ofta) mellan gult och svart. Golvet eller ytan i Johanssons bilder är inte absolut. I många målningar öppnar sig ett svart, rektangulärt schakt. Jag ser dem inte som gravar eller fällor, snarare som tecken på att det finns en väg från rummet – förbindelser.
     I målningen ”Utgrävning” är schaktet diffust återgivet. I förgrunden ligger en rundad form, ett svällande cirkelsegment som ett kroppsanlag, eller som en anslutning bakåt. Människan är ju kommen av jord, som det heter.
     I ”Observatorium” syns tre schakt. I två av dem finns oformliga svarta kroppar, som ett vardande i olika faser, eller som i en sekvens när något blir synligt efter hand.

I utställningen visas också kolteckningar. Många tycks som studier av organiska former, som delar av ett universellt herbarium där skapelsens mening någonstans ska finnas.
     Installationen "Open Hands", som Sara Johansson gjorde tillsammans med Barbro Curling, pekar också mot det oändliga som om det vatten du tar upp i dina händers skål rymmer svaret på gåtan, om du tar upp vatten en gång till, och en gång till…

Uppsala 2015-10-07 © Niels Hebert


 


 

 

 


"Utgrävning", 2006, opd
© Sara Johansson. Foto: Stewen Quigley


Utan titel, 2006, kol på papper
© Sara Johansson. Foto: Stewen Quigley


"Observatorium", 2005, opd
© Sara Johansson. Foto: Stewen Quigley

Utan titel, 2006, kol på papper
© Sara Johansson. Foto: Stewen Quigley

 


Uppsala Konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com