För fem år sedan var det Cajsa von Zeipels gigantiska strippa som tog emot besökarna som Nikes jämbördig. I år är det en metallic-rosa, roterande jätteponny, gjord av Therese Parner, som står för den humor-ironiska inviten. Eventuella jämförelser ska vi nog lämna därhän, men klart är att årets masterstudenter (MA) vet att utnyttja och spela med Konstakademiens karaktärsfulla lokaler. Det gäller inte bara den andre utställaren i bottenplanet, Albin Looström, utan även flertalet av de tjugotre mastereleverna, exempelvis den atmosfärs-inlyssnande Joanna Nordin i Högtidssalen.

© Björn Bengtsson (MA)

Bredden är som vanligt enorm på de fullmatade examensutställningarna. Om man föredrar att kalla det "variationsrikt" eller "spretigt" är upp till besökaren. Fördelningen är någorlunda jämn mellan tvådimensionella verk, installationer och videopresentationer.
    Och vad gäller de sistnämnda så har uppfinnesrikedomen i tekniskt framförande tilltagit med åren, bland annat genom flerkanaliga filmer. Men den klassiska presentationsformen med video i mörka rum är numera ganska problematisk (det märktes om inte förr så på årets Venedigbiennal). Det blir kvavt och obekvämt för tittarna, och allt färre konstnärer väljer denna exponeringsform.

© John Willgren (MA)

Därmed inte sagt att den konstnärliga kvalitén påverkas negativt av totalmörkret, tvärt om. Fredrik Fermelins astronomi-inspirerade videoloopar får mycket av sin hypnotiska kraft av den omgivande svärtan. Medan Emma Roléns objekts-video, där filmen projiceras genom grovt tyg, känns som en intressant utväg ur denna totala eklips. Utan någon jämförelse i övrigt kommer jag att tänka på de tekniska experiment Herzog och Fassbinder arbetade med på 1970-talet, där filmen gavs en grynig framtoning av projicering genom säckväv.

Relationistiska utspel finns också med på årets utställningar. Anna Taila-Nielsen uppför något som skulle kunna benämnas som en situationsprocess med tiden som faktor. Under utställningsperioden målar hon på väggen upp en noggrant graderad färgtrappa (vald efter färgen på besökarnas klädsel) – ett tålamodsprövande och närmast monomant tilltag, naturligtvis med en blinkning till den konceptuella "guden" Sol LeWitt.

© Anna Taila-Nielsen (MA)

Som luttrad "målarräv" måste jag motvilligt tillstå att årets masterupplaga vad gäller tvådimensionell bild generellt sett inte plockar många poäng för det tekniska. Har alltför mycket gestaltande kunskap gått förlorad under de senaste "konceptuella åren"? Svårt att säga.
      Några intressanta undantag kan dock nämnas: Jan Matssons totalinstallation av diverse "bråte" i kombination med måleri, Johan Franzéns svalt registrerande, fotorealistiska alster, samt Niklas Edstams informella stämningsbilder. Naturligtvis fanns även en sann tilltro till måleriet som expansiv uttrycksform hos den förtidigt bortgångne eleven Andreas Fägerskiöld, som på utställningen ges en postum hyllning.

Vill man se ett mer berättande måleri får man nog bege sig till Konstfackskolans linje för Storytelling, för även på Konstnärshuset, där Konsthögskolans kandidater håller till, anknyter måleriet till en mer poetiskt/lyrisk form. I Oskar Hults tappning exempelvis övergår de målade ytorna till ett slags visuella membran, inte långt från Peter Doigs sensoriska färghyllningar (utan all gestaltande likhet i övrigt förstås).

© Rebecca Digby (KA)

Det har genom åren, smygande uppstått en ny art av associativt samplad konst i tredimensionell form – med viss retrokoppling till arte povera. Man kan se det hos Adrián Villar Rojas på Moderna Museet och i massupplagor på årets Venedigbiennal.
     På Konstnärshusets kandidatutställning (där sjutton studenter examineras) förekommer denna objektbaserade collageteknik relativt ofta. Besökaren försätts därmed i prekära tolkningssituationer om inte utförandet bärs av ett naturligt associations- och gestaltningsflöde, som det exempelvis på ett känsligt sätt gör hos Susanna Jablonski.

I några andra fall på Konstnärshuset stannar de sammanställda objekten enbart vid en summa utan specifik konstnärlig helhetsverkan. Här anar man möjligen en viss avsaknad av pedagogiskt ledarskap, helt enkelt ett tydligare presentationstekniskt stöd till eleverna.
      Lyckligtvis har det stora flertalet av kandidaterna förstått behovet av visuell koncentration. Särskilt märker man det i Stora Galleriet där exempelvis Inez Jönssons "textilmålningar" och Markus Bowies skulpturalt monterade textremsor ger tydlig mersmak.

Stockholm 2015-05-29 © Leif Mattsson