www.omkonst.com:
Eva Lange – Sergelpristagare 2015
Mellan själen och Rosa pantern

Eva Lange, Sergelpristagare 2015, Konstakademien, Galleri Väst och Ateljén, Stockholm, 27/6 – 9/8 2015
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
"Själen" © Eva Lange Utställningsvy i Galleri Väst med verket "Elefanten" i mitten © Eva Lange

Mellan själen och Rosa pantern rör sig Eva Lange i sin utställning på Konstakademien i Stockholm. Ytligt sett har hennes skulpturer i gips och alabaster klassiska referenser och kan verka svala, men de har ett helt annat uttryck. Formen sätts i nästan omärklig rörelse.

Häromdagen fick vi veta att en skottsekund måste läggas till världens atomur för att tideräkningen ska stämma. Förklaringen är att jorden wobblar en aning och därför avviker från atomklockornas tid.
     Det tycks Eva Lange ha vetat hela tiden. Så tänker jag inför verk som "Lilla runda", en av de stora skulpturerna, och "Elefanten", en kolonn som fångar det stora djurets tyngd. De två får sin mening i den diskreta formavvikelsen. Den runda är inte bara rund, utan också bärare av liv och elefanten inte bara tung, utan nästan på väg att vackla. Krafterna trycker och spjärnar mot.
    Eva Lange ifrågasätter möjligheten av det absoluta och fångar avvikelserna med en rörelse, en riktning eller ett leende. Därmed ger hon plats för insikten att världen inte är skapad en gång för alla, utan skapas i varje ögonblick. Världen wobblar.


"Lilla runda", h 120 cm © Eva Lange

Hur kan man tänka sig själen? Som ett moln, en brunn eller skogens sus? Eva Langes "Själen" kan liknas vid ett strå som vuxit till ansenlig längd, en växtkraft för utblick över tillvaron. Strået har ett brott (vanligt i den idealaste av uppväxter) i en led någonstans i tidigare år, som det allt långsammare tar med sig upp genom åren.
     Eva Lange vänder sig ofta till växtlivet. I utställningen finns åtminstone tre vallmoblommor i gips och alabaster, vidunderligt balanserade i till synes långsamma rörelser – inte som poesi, men som poesins arbetsmetod att både samla in och ge ut.

Vi möter också "Stora regnet", en blandning av en kolonnform med förvuxna kapitäl och ett paraplymoln som bjuder på regn i stället för skydd mot vätan; en paradox om när taket blir till besvär.
    En annan paradox är tomheten eller snarare det osynliga innehållet i verk som "Källan" och "Hjärtats insida". "Källan"s djup är svårt för ögat att fånga i den skarpa vitheten (och säkert i allt annat ljus) och i "Hjärtats insida" kan tomheten framkalla viss oro; var finns hjärtat om detta är insidan?

Avståndet mellan det subtila och det humoristiska är kort på sina håll. Inte långt från "Hjärtats insida" finner man "Rosa pantern" i färd med att smyga runt ett hörn – som att det alltid tycks finnas någon som tror sig ha lagt beslag på den fulländat slipade diamanten.
    Eva Lange fick tidigare i år, som första kvinna, Konstakademiens Sergelpris, som delas ut vart femte år till skulptör.

Stockholm 2015-07-08 © Niels Hebert


 


 

 

 


"Colonne con capello", h 21 cm © Eva Lange


"Pekingoperan" © Eva Lange

"Rosa pantern", h 15 cm © Eva Lange

 


Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com