www.omkonst.com:
Anna Odell på Kulturhuset
Den ifrågasatta konstnärsrollen
– provokationen som mål eller medel

Anna Odell, "Okänd kvinna 2009 - 349701", Kulturhuset, Galleri 5, Stockholm, 17/10 2015 - 17/1 2016
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text

I samtal med sig själv, ur "Epilog" © Anna Odell

"Bältesrum" © Anna Odell

Anna Odells "Okänd kvinna" framstår så här i backspegeln som ett av de mer välplanerade av Konstfackskolans externt syftande examensprojekt. Historien med kvinnan som spelade psyksjuk – och därmed lyckades blotta skrämmande sidor av vår svenska förment goda psykvård – manglades månadsvis i dagspressen.
     Redaktionerna sände ut sitt tunga garde till presskonferenser och rättegång, ledarskribenter tog till orda. Moralindignationen var stor hos journalister, professionella opinionsbildare och "den vanliga personen på gatan". Sällan har väl konstnärsrollen varit så ifrågasatt i Sverige som under dessa dramatiska veckor 2009.

På Kulturhusets utställning, kurerad av Marianne Lindberg De Geer, presenteras videon från Liljeholmsbron, en replika på bältesrummet, tidningsurklipp, sjukjournaler, ljudupptagningar från psykologträffar och själva rättegången samt en sammanfattande video-epilog. Intressant är också de sju korta filmer där Anna Odell inför sin aktion rådfrågar advokater, psykologer, sjuksköterskor och chefer för psykiatriska mottagningar om eventuella, tänkbara komplikationer eller rättsliga efterspel.
      Aktionen var således mycket välplanerad. Den fick också i stort sätt det förlopp Odell önskat: hon lyckades få polisers och sjukvårdsanställdas rutiner att framstå som stelbenta och föråldrade. Hon lades också i bälte (trots att hon redan hade handfängsel och satt i ett rum som rensats från "farliga föremål").

Ur "Avslöjandet" © Anna Odell

Men efterspelet kan knappast sägas vara tillända. Enligt uppgift lär våra psykmottagningar ha sett över sina rutiner vid bältesläggning och höga chefer har bett om ursäkt för sina affekterade och oprofessionella utfall.
        Men oklarheter kvarstår. Och konstnärens roll som ifrågasättande aktivist är minst lika svårhanterbar nu som innan aktionen 2009. Det är uppenbart att Anna Odell var fullt medveten om att hon balanserade på lagens yttre gräns, det framgår av hennes minutiösa planering. Däremot verkar hon ha blivit överraskad över den enorma uppståndelsen och av att så många inblandade "tappade masken" offentligt.

Den konstnärliga provokationen bör ha ett uttalat och välmotiverat syfte, ett mål bortom självbespeglingen och den eventuella kändis-hypen. Det har den för Anna Odell. Utifrån sina egna upplevelser – inom psykvården i det här fallet – provocerar hon för att göra brister synliga. Även hennes guldbaggebelönade film "Återträffen" har detta syfte, och bygger även den på självupplevt material.
     I "Okänd kvinna" är parallellen till journalistiskt wallraffande lätt att dra, men för Günter Wallraff komplicerades inte processen av terminologi eller yrkestillhörighet. Han var journalist och inte konstnär. Hans arbete var journalistiskt subversivt men utan pretentionen att benämnas som konstnärlig aktivism.
    Däri ligger möjligen förklaringen till allmänhetens och vissa reportrars moraliska dubier och ambivalenta förhållningssätt i fallet Anna Odell – i så fall ett olyckligt skymmande av vad verket "Okänd kvinna" egentligen handlade om.

Stockholm 2015-10-22 © Leif Mattsson


 


 

 

 


Ur "Epilog" © Anna Odell


Ur "Liljeholmsbron" © Anna Odell


Samtal med psykolog Maria Levander
© Anna Odell


Tidningsklipp


Tidningsklipp


Kulturhuset, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com