www.omkonst.com:
Venedigbiennalen – Del 2: Nationspaviljongerna
Att vilja men inte alltid kunna

Venedigbiennalen 2015 – Del 2: Nationspaviljongerna, Arsenale, Giardini, Venedig 9/5 - 22/11 2015
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Ryska paviljongen © Irina Nakhova Japanska paviljongen © Chiharu Shiota

Gigantiska konstmässor har en förmåga att blotta några av samtidskonstens mer pinsamma och nedtystade baksidor: dess ofta alltför lågt ställda krav på bildmässig komplexitet och (måste man nog motvilligt medge) stundtals bottenlösa tråkighet.
     Så mycket mer glädjande då när motsatsen visar sig. Jag har alltid varit en stark motståndare till utslätad stormarknadskonst, men fick i samband med 2013 års Venedigbiennal tillfälle att delvis omvärdera mina åsikter. Huvudutställningen i kurator Massimiliano Gionis tappning var en av de visuellt sett mer avancerade på mycket länge. Där fanns åtskilliga exempel på ett i konstmässiga sammanhang sällansett intresse för djupgående bildspråkliga aspekter – en tilltro till konsten som suveränt medium snarare än som förtäckt budbärare för en programmatisk teoribildning (stundtals med totalitära inslag, som i årets biennal).

Amerikanska paviljongen © Joan Jonas (av juryn tillägnad speciellt omnämnande)

Är då årets Venedigbiennal att betrakta som en reaktion på den så personligt särpräglade 2013 års upplaga? Vill man göra en grov generalisering måste nog svaret bli ett ja. Även om de mer tendentiösa inslagen är tydligare i huvudutställningarna får man verkligen leta efter de individuellt präglade och mer personliga konstnärskapen i nationspaviljongerna. En klar anpassning till det globala huvudspåret är smärtsamt påtaglig, exempelvis i den svenska paviljongen såväl som i flertalet av de övriga.

Våga veta! uppmanar oss Immanuel Kant i sann upplysningsanda. Apropå det: Hur resonerade man angående den upplysta människans kunskapsinhämtande och kritiskt granskande förmåga när man kurerade årets ryska paviljong? Vid entrén möts man av en flera meter hög modell av en stridspilot, vilken i konstnären Irina Nakhovas programförklaring beskrivs som "your navigator into a space of acute observation". Förutsätter hon att besökarna inte "vågar veta"? Med de nyväckta ryska imperiala ambitionerna i minne blir valet av en gigantisk stridspilot som förgrundgestalt till den ryska paviljongen både smaklöst och skrämmande.

För övrigt får vänner av arkivskåp och glasmontrar sitt lystmäte uppfyllt i årets biennal – en ängsligt tidstypisk presentationsform som återkommer i både huvudutställningarna och i flertalet av nationspaviljongerna (bland andra den svenska). Detta frånvända tilltal medför naturligvis uppenbara problem för de besökare som inte planerar att tillbringa veckor eller månader i lokalerna. Man kan med viss rätt undra om inte många av de konstnärer som väljer denna presentationsform snarare är tjusade av den museala estetiken än de innehållsliga aspekterna.

Kanadas paviljong
© BGL (Jasmin Bilodeau. Sébastien Giguère, Nicolas Laverdière)

Video är sedan länge en helt implementerad konstform på gallerier, mässor och biennaler. Men i de större sammanhangen, som här på Venedigbiennalen, innebär detta naturligtvis vissa tidsmässiga problem. Hur mycket önskan än finns att tillbringa timmar i den svenska, amerikanska, brasilianska eller polska paviljongerna (bland många, många fler) tryter tålamodet hos det stora flertalet besökare.
     Till detta kommer att för dem som har en yrkesmässig kunskap inom spel- eller experimentfilm finns här inte mycket att fascineras av. Konstfilmen har många gånger mycket svårt att svara upp mot den nivå som den professionella filmen erbjuder. Här på biennalen handlar det ofta om en ganska amatörmässig hantering av överlagrade bilder (Joan Jonas, amerikanska paviljongen), ibland i kombination med tidstypisk partiell oskärpa (trendig men daterad dollykamera hos Lina Selander, svenska paviljongen).
      Om sedan filmerna dränks av loopad ambientmusik samt en av filmens största no-nos – voice over – blir resultatet knappast upphetsande ens för den film- eller berättartekniskt helt okunnige.
     Ett av några få undantag från denna notoriska filmamatörism visar Berna Reale på i den brasilianska paviljongen. Hennes "Americano" är en video som håller både i klippteknik och i konstnärlig, visuell koncentration. Hon berättar en historia som är personlig, inte bara ytestetisk och privat.

Rumäniens paviljong © Adrian Ghenie

De nationspaviljonger som vid varje biennal tilldrar sig det största intresset (att döma av köbildningen) är den amerikanska, tyska, engelska och franska. Men i år är förhållandet kanske något förändrat. Få besökare stannar kvar i den franska "trädinstallationen" och de flesta hastar igenom den engelska paviljongen med Sarah Lucas sexistiska skulpturer av kvinnor med cigaretter instuckna i rumpan. Den kryptiskt tillstängda tyska paviljongen bjuder heller inte på något som tycks behålla besökarnas intresse någon längre tid (trots, eller kanske på grund av, det postkoloniala innehållet).
     Den amerikanska paviljongen verkar dock i högre grad fascinera. Köerna är långa och visst finns det hos Joan Jonas intressanta berättartekniska och konstnärliga aspekter. Detta trots det relativt simpla estetiken med överlagrade bilder, som jag nämnde ovan. Jonas fick också ett särskilt omnämnande av årets jury.

Det personliga och konstärligt mer udda står däremot i år att finna hos andra, normalt mindre framträdande nationer.
     I Uruguays paviljong exempelvis presenterar Marco Maggi ett vitt nästan helt tomt rum – som det tycks, tills man inser att väggarna är täckta av tiotusen utskurna vita pappfigurer noggrant monterade i hieroglyfiskt liknande mönster. En av biennalens höjdpunkter som jag ser det.
     Eller som när man i den rumänska paviljongen möts av ett av biennalens sällsynta exempel på avancerat måleri. Det är den talangfulle Adrian Ghenie som här presenteras i helfigur. Han deltog tidigare i Arkens utställning "Hotspot Cluj", 2013, som vi recenserade på Omkonst (se länk nedan). En i sammanhanget närmast tragikomisk effekt bidrar en av hans bilder till, den med Duchamp på sin dödsbädd (se ovan). Denne kanoniserade symbolfigur som kan sägas via uttolkarna haft en så stor (retroaktiv) del i omformuleringen och nedmonteringen av konstbegreppet – och måleriet.

Avslutningsvis bör den japanska paviljongen också nämnas. Här visas en suggestiv presentation bestående av tusentals rostiga nycklar oregelbundet hängande i ett "spindelnät" av kilometervis, röd tråd. Innehållsligt är Chiharu Shiotas verk kanske i banalaste laget (den röda tråden och de borttappade nycklarna), men rent visuellt är effekten i högsta grad anslående. Det rör sig om en totalinstallation av närmast klassiskt mått där den visuella suggestionen helt prioriterats – ett av få sällsynta undantag av detta slag bland 2015 års nationspaviljonger.

Venedig 2015-05-19 © Leif Mattsson

Recension av Ungt rumänskt måleri på arken, 2013>>


 


 

 

 


Polska paviljongen
© C.T. Jasper, Joanna Malinokowska


Brasiliens paviljong © Berna Reale


Nordiska paviljongen © Camille Norment


Finlands paviljong
© Patrik Söderlund, Visa Suonpää


Hollands paviljong © Herman de Vries


Australiens paviljong © Fiona Hall


Sveriges paviljong © Lina Selander


Engelska paviljongen © Sarah Lucas


Tysklands paviljong. "Fabrik"


Uruguays paviljong © Marco Maggi


Rumäniens paviljong © Adrian Ghenie

 

 


Venedigbiennalen | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com