www.omkonst.com:
Würthsamlingen i Berlin
Hög konstnärlig klass som borde ha getts mer rymd

Från Hockney till Holbein - Würthsamlingen, Martin-Gropius-Bau, Berlin, 11/09 2015 – 10/1 2016
Text: Tim Schmidt

skriv ut denna text
Lukas Cranach d.Ä. “Die Heilige Barbara” (1530)
© Würth Collection
Max Beckmann “Landschaft bei Saint-Cyr-Sur-Mer” (1931)
© Sammlung Würth
Konsthallen Martin-Gropius-Bau visar nu ett urval ur Reinhold Würths imponerande konstsamling av omkring 17 000 verk. Det handlar om medeltida mästerverk, såväl som klassiker inom både modernismen som den samtida konsten.

Von Hockney bis Holbein inleds i byggnadens storslagna atrium. Här presenteras Georg Baselitz lek med normer och perspektiv taktfullt genom ett tjugotal linoleumtryck och tre färgsprakande målningar. Här ses även Anthony Caros monumentala träsinstallation The Last Judgement, vars lösryckta kroppsdelar tycks nästan gustonska. Att salens rymd brukats sparsmakat öppnar upp för närläsningar.

Men så snart man lämnar salen, lämnar man även taktfullheten bakom sig. I det första av de många sidorummen ses Anselm Kiefers blyböcker, elfenbensfigurer från 1500-talet, Nolde, Miró, Munch, Spitzweg, Picasso och Warhol. Uppvisningen fortsätter med målningar av ”Max:arna” Ackermann, Beckmann, Ernst och Liebermann, och inte att förglömma: Paolozzi och Pissarro, Buren, Magritte och Vasarely. Installationer i brons, bly, trä och ljus ses vid akvareller, oljor och collage. Hängningens rytm är så hög att sökandet efter lugn och tematik snart tar vid.  

David Hockney “Three Trees near Thixendale, Spring” (2008) © Hockney

Oskar Schlemmers stillsamma olja Green Landscape (with White House) bildar en välkommen negation till curatorns björntjänst. Det inte helt främmande motivet utgörs av traditionsriktiga hustaksdiagonaler som avslutas i ett grönskande skogsparti. Arbetets tysta anspråkslöshet ter sig upplyftande då det nu ställs mot Würths skryt.
    Vi rör oss framåt genom Emil Schumachers Assist, där ett värdigt avporträtterat kvinnoansikte runnit ut likt lim vid sidan av en förskräcklig kyckling. Den bemålade aluminiumplåten besvarar kanske inte de stora frågorna, men det tycks å andra sidan Kiefer ha anspråk på i den symbolladdade Heroic Symbol II.

En höjdpunkt är Gerhard Richters fyra snapshotmålningar. I den mjuka oljan Villa S. presenteras en avskild lyxvilla där idyllen blivit en dyrköpt ensamhet. Ingen tycks nu höra motivets osynliga karaktärer. Motivets tomma ytor symboliserar kapitalet. Samtidigt är det avsaknaden av information som ger plats för tolkning.
     Detta borde även ha avspeglats i utställningen. För här är det inte det konstnärliga kapitalet – de tusentals viktiga verk som samlingen innehåller – som är problemet. Tvärt om. Curatorn verkar delvis ha glömt att utställningen utgörs av enskilda verk. För upplevelsens skull borde de 435 verken ha getts mer rymd. Stimulationsbombardemanget riskerar leda till att den högklassiga cocktailen blir soppa och ivern blasé.

Berlin 2015-12-18 © Tim Schmidt


 


 

 

 

Tilman Riemenschneider: Lüsterweibchen, (1505-10) © Sammlung Würth


Carl Spitzweg: Die Nachhilfestunde, 1845
© Sammlung Würth


Christo “Wrapped Magazines (for Reinhold Würth)” (2000) © Christo


Martin-Gropius-Bau, Berlin | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com