1
  TEMA: KONST- & ARKITEKTURUNDERVISNING
 

Dan Wolgers
Replik på Wikströms, Anderssons och Hedstrands artikel (från 27/1)

När Elin Wikström, Henrik Andersson och Sonia Hedstrand debatterar konstundervisning under rubriken Vad kan en konstnärlig grundutbildning vara idag? tar de ett jättegrepp över en mängd skilda sakförhållanden och problem i konstundervisningen och i konstvärlden i stort.
     Jag är enig med skribenterna om att ämnena är angelägna att genomlysa och att det fordras noga övervägda reformer om behövliga ändringar ska komma till stånd. Men de synpunkter och förslag till lösningar som de framlägger framstår som mer sprungna ur politisk och privat agenda än ur förståelse för det konstpedagogiska uppdragets möjligheter och begränsningar. Skribenterna riskerar genom sin vilja att hålla ordning på andra att själva bli en del av problemen som de önskar lösa – att bryta ner de hierarkiska ordningarna, öppna de esoteriska rummen, öka mångfalden och föra fram unga personer till självständiga konstnärskap.
     Efter att jag framfört farhågor som dessa till skribenterna vid deras framträdande på Konstakademien den 27/1 har de bett mig att lämna ytterligare synpunkter på visionerna i deras text.

Till de grundläggande konstutbildningarna söker sig både ungdomar och äldre som ännu inte är så säkra på vart de ska ta vägen. Naturligt nog har de högst skilda kunskaper och färdigheter men ett har de gemensamt – de vill främst arbeta med händerna. Ur handens verksamhet kan så småningom andra färdigheter växa, sådana färdigheter vilka man som lärare har att uppmuntra men inte att fordra. Alla elever måste få frihet att söka och finna sin klang och de har orsak att förvänta sig lärarens stöd för att steg för steg ta sig fram längs den väg som de slår in på.
     Denna fria kamp är synnerligen individuell och privat. Att som utbildare anlägga synpunkter på elevens vägval och på den personliga, konstnärliga mognaden är att våldföra sig på eleven. Att utbildaren önskar agera ”diskursivt och demokratiskt” medför inte fritt tillträde till elevens mark, till hennes inre. Lärarens brist på gränser (mot eleven) parallellt med fordran på bestämda normer (hos eleven) riskerar leda båda vilse. Ett allmänt intellektuellt och ”akademiskt” förhållningssätt hjälper eleven föga om inte gränser finns, som klargör skillnader och möjliggör förbindelser mellan skilda strukturer i konsten, i samhället, mellan nationer och mellan människorna.
     Det är ett grundfel att tro att uppgiften för en konstnär eller hennes lärare är att ”problematisera” eller upplösa gränserna mellan allt och alla, mellan individ och kollektiv, mellan högt och lågt. I den mån det alls finns en uppgift för konsten så vore den att försvara gränserna för kroppens och andens integritet och konstens frihet, exempelvis. Värnandet av de moraliska lagarna och samhällsreglerna får man på köpet.

På skilda vis redovisar de tre, varav Elin Wikström är studierektor för Gerlesborgskolan i Bohuslän, ambitionen att lotsa ut sina studenter till självständiga liv som konstnärer samtidigt som de motsägelsefullt avvisar tanken på att bidra till elevernas individuella karriärer. Som alternativ framförs kollektivt utförda verk, processorienterade verk och deltagardrivna verk. Arbete i den egna ateljén ställs mot rum för gemensamt skapande, individuell handledning mot kollektiva läroprocesser, självstudier mot tematiska eller undersökande kurser. Läsaren lämnas att själv begripa vad som menas med alla dessa skarpt avgränsade alternativ och hur de bättre än andra metoder ska leda till studentens framtida konstnärliga och ekonomiska självständighet.
     Dock begriper jag att sådana idealiserade föreställningar om det kollektivas välgörande verkan äventyrar elevens möjligheter att förhålla sig till sitt eget inre, i sig så främmande, oroande och absolut omistligt för det spirande konstnärskapet och för möjligheten att efterhand utveckla en egen okränkbar intellektuell och konstnärlig hållning. Med förförande och tendensiösa argument berövas eleven möjligheten att arbeta fredad under denna känsliga process. Därmed försvåras också möjligheten att självständigt förhålla sig till kollektivet, som så ofta med sitt kaotiska inre har en tendens att invadera individen och ruinera den eftersträvade öppenheten, kommunikationen och jämlikheten. Utan individens förståelse för kollektivets dynamik förstår inte kollektivet individen.   

Min erfarenhet är att elever måste bemötas en och en oavsett vilken social eller kulturell bakgrund de kommer ifrån och att det är lärarnas individuella kompetens det kommer an på om det ska lyckas dem att möta eleverna som individer istället för som kollektiv.

I den skola som skisseras av Wikström, Andersson, Hedstrand ”handlar det inte främst om vad du ska få ut av utbildningen utan vad du lägger in”. Det är en svårbegriplig formulering, vansklig att lägga fram för en nybörjare, inför den unga person som kanske för första gången söker vägledning och stöd i sin skaparlust. Om det i trions vision inte handlar om vad eleven ska få ut av utbildningen så vet man ändå att eleven lägger in sina studielån i den, i många fall också skolavgifter. Eleven lägger också in sin tid, ända upp till sju-åtta år eller mer.
     Det är illa nog att många ändå inte kommer att finna sin försörjning som konstnärer och att de flesta kommer att dras med livslånga studielån och dålig ekonomi. Men värre är att skribenternas resonemang med grund i ”radikal pedagogik” riskerar att redan från början leda eleverna till att verka som i en skyddad verkstad i en relativt liten krets av bidragsberoende unga konstnärer utan koppling till det allmänna konstlivet eller ens till det allmänna samhället.

I texten argumenteras för att utlysa lärartjänster på de förberedande utbildningarna ”så att bäste sökande får tillgång till jobbet”. Några rader längre ner kan man läsa att det förfarandet vore ”en fråga om rättvisare fördelning av detta privilegium [att undervisa] bland alla fantastiska konstnärer som är verksamma i det här landet. Att vara lärare är en utvecklande erfarenhet och en läroprocess även för den som undervisar. Dessutom vore det ett sätt att sprida den ekonomiska trygghet det innebär att ha en sådan tjänst under en period mellan fler individer”.
     Hur hänger detta resonemang ihop; den ”bäste” ska undervisa men också alla andra fantastiska konstnärer, dessutom för den egna utvecklingens och försörjningens skull? Svaret är att det inte hänger ihop alls. Resonemanget hänger lika lite ihop som textens övriga delar varav de flesta bygger på en politisk agenda, i stora stycken lovvärda men i andra delar högst betänkliga som pedagogiska instrument eftersom medlen och målen har integritetsbrytande och manipulativ effekt. Falsk analys leder till falska lösningar.

En av de uppgifter som åligger alla konstlärare lika oavsett värderingar i övrigt är att sträva till att bibringa eleven integritet. En förutsättning för att den uppgiften ska lyckas är att man som lärare uppträder med integritet.

Stockholm 2016-02-03 © Dan Wolgers, konstnär, ledamot i Konstakademien och lärare på Konstskolan Basis

Läs artikeln skriven av Wikström, Andersson och Hedstrand (från 27/1)>>

1
Konstakademien, Stockholm | Om projektet | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text