www.omkonst.com:
En kamp och ett kärleksfyllt uppdrag
Gittan Jönsson, "Parallella linjer", Marabouparken, Sundbyberg, 9/3 – 19/6 2016
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Utställningsvy "Conversation Pieces", porslin © Gittan Jönsson

Det mentala avståndet från den vita kuben till Marabouparkens auditoriumliknande utställningsrum är i sanning avsevärt. Men de sneda väggarna, pelarna, balkongen samt alla skrymslen och vrår verkar passa Gittan Jönsson som hand i handske. Kombinationen av rumslig "stökighet" och formell stramhet är kongenialt överensstämmande i hängningen och i många av bilderna. Framför allt i dem från de senaste tjugo åren. Där leder Jönssons bildtörst henne till långtgående måleriska experiment, utan att för en sekund tappa fokus på de emancipatoriska frågorna, som det nödvändigt återkommande poängterandet av det stereotypa i den traditionella kvinnorollen.    

Som minnesblixtar från turbulenta tider framträder Jönssons gestaltade tankegods: från ett ifrågasättande sjuttiotal med feministiska förtecken, till ett småborgerligt och formalistiskt åttiotal, och vidare till en dekonstruerad (och hjälpligt sammanfogad) samtid.
     Associationerna leder under resans gång bland mycket annat till Sonja Åkessons dräpande beskrivningar av det förljugna manssamhället. En av Gittan Jönssons porslinsfigurer lånar också titeln från Åkessons dikt "Vit mans slav". Men i nästa stund kopplar hjärnan in på diametrala spår, kanske till något så långsökt som Tommy Östmars rytmiska linjelöpor och humoristiska kastrullmålningar.

Utställningsvy

Men är den formalistiska eller formellt lekfulla kopplingen verkligen så långsökt? Gittan Jönsson står sällan kvar där det förväntas, i ett entydigt politiskt/socialt sammanhang. Och ifrågasättandet inkluderar även det introspektiva i den kulturellt betingade kvinnorollen. Skildringarna av påtvingade, könsrelaterade predikament balanseras av en underförstådd, men tydlig, längtan efter att bryta sig ut – mot en värld bortanför männens traditionella, mot en rimligare och rättvisare plats. Här visar Gittan Jönsson sig som den obotliga idealisten – ett sympatiskt och optimistiskt drag, något av Voltaires Candide i en stormig samtid.

Utställningen på Marabouparken är den hittills största retrospektiven med Gittan Jönssons verk. Genom den bitvis "ryska" hängningen har man lyckats presentera så mycket som ett sextiotal unika verk på den ganska så begränsade ytan (mångfalt fler om man räknar alla enskilda skisser och teckningar). Till det kommer filmen "Parallella spår" i ett sidorum, en dokumentär som sträcker sig tillbaka till början av Jönssons politiska engagemang under 1970-talet och fram till idag.

Det är slående hur logiskt och konsekvent Gittan Jönsson förhållit sig under hela denna långa tid. Kanske är det mindre uppenbart sett till den visuella formen, som tillåts skifta och dynamiskt utvecklas under åren. Men konsekvensen är väl så tydlig vad gäller engagemanget och det innehållsliga.
     Och när hon i de mer expressiva och måleriskt experimentella bilderna från 2000-talet och framåt återbrukar sina ikoniska kvinnofigurer, främst då dammsugerskan, blir det både dråpligt och hädiskt. Som i "Vandrerskan" från 2014, där Gittan Jönsson placerat sin dammsugerska i en "Caspar David Friedrich-position" högst upp på en klippa, drömskt blickande mot evigheten. Denne Friedrich som är något av den romantiska postmodernismens symboltyngda bildgud får här se sig (kärleksfullt) ifrågasatt och ersatt av en arbetande kvinna med ett uppdrag.

Stockholm 2016-03-16 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Feber och demokrati", 2006 © Gittan Jönsson


"Vandrerskan", 2014 © Gittan Jönsson


Skiss till "Diskkasterskan", blyerts, 1978
© Gittan Jönsson


"Tahrirtorget", 2012 © Gittan Jönsson


Marabouparken, Sundbyberg | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com