www.omkonst.com:
Kungl. Konsthögskolans vårutställningar
Kraftfulla manifestationer i kompromissartade lokaler
Kungl. Konsthögskolans vårutställningar 2016, Magister: Sergelgatan 8–10, Stockholm
Kandidat: Mindepartementet och Kungl. Konsthögskolan, Skeppsholmen, Stockholm, 26/5 –12/6, 2016
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
© Liva Isakson Lundin © Karin Sahlin

Att kliva direkt från den myllrande kommersen på Sergelgatan in i masterstudenternas vårutställning fordrar en tankens momentana flexibilitet. Jag kan i och för sig förstå intentionen att exponera konsten rakt i hjärtat av Sveriges huvudstad, men helt oproblematisk är inte platsen – eller de lite udda källarlokalerna heller för den delen.
    Väl nedkommen via rulltrappan möts man av en utställning med ansenlig visuell bredd: en hel del objektbaserat material, flera videoinstallationer och i undantagsfall lite måleri. Det är säkerligen lokalerna som bidrar till en viss spretighet i helheten, för här finns ett antal högst intressanta soloverk om man ser dem ur individuella perspektiv.

© Linnea Rygaard

Linnea Rygaard uppmärksammade vi på Omkonst redan på hennes kandidatutställning 2014. Här fortsätter hon att visa sin särart och sitt måleriska självförtroende. Hennes tre stora målningar (vardera 2,4x2,4 m), i en kompromisslös, postkonstruktivistisk anda, fungerar som kraftfull, målerisk utsaga för övriga utställare att förhålla sig till.
    Diametralt placerad, rumsligt sett, framstår Liva Isakson Lundins luftiga verk av stålband och gelekuber som ett slags visuell motpol. Det högintressanta voluminösa objektet bärs av en i sammanhanget relativt sällsynt skönhetsförmedlande karaktär. Här finns både drama och stillhet i en känsligt traderad skulptural form.

© Greta Weibull

© Ingrid Jansson

Men nämner man begreppet "motpol" så finns här inget verk som slår Anna-Karin Rasmussons mardrömsartade installation i klaustrofobiskt båssystem (med monitorer och plastdraperier). Verket har flera skräckfilmsanspelande ingredienser: gälla skrik, blodliknande vätskor, deformerade kroppar eller ansikten. Paul McCarthys ande svävar spöklikt över en av de mer kittlande och omtumlande installationer man kan se på Stockholmsscenen för närvarande.
    Här finns många fler intressanta namn att nämna, exempelvis Karin Sahlin för hennes närmast klassiska skulpturala objekt i omslutande vitveckad lyster. Även Greta Weibull bör närmas för hennes enigmatiska stålrörs- och tyginstallation. Märkligt nog associerar jag här till den "hemlige" konstnären Björn Lövin. Svårt att förklara varför, kanske beroende på den innehållsliga gåtfullheten och den tekniska finishen.
    Och på tal om teknik: Niki von Bahrs roterande modell av en stad i nattbelysning leder oss bortom Jan Lööfs trygga barndomsvärldar, ut mot förorternas kyliga ödslighet.

Utställningsvy, Konsthögskolan

Konsthögskolans kandidatutställning har historiskt sätt varit ännu mer rot- och platslös än masterutställningen. I år är den dessutom uppdelad på två utställningsytor – ett större rum i Konsthögskolan och på Mindepartementet (på andra sidan om Moderna Museet). Visserligen ligger båda lokalerna på Skeppsholmen, men det inverkar ändå menligt på helhetskänslan.
    Som tröst – för den vilsna besökaren som till slut finner de två lokalerna – så bjuds här på många intressanta, mångbottnade och komiska, för att inte säga farsartade verk. Som oftast håller kandidatutställningen en mer öppen och lekfull nivå, mer knasigt innovativ och chanstagande än den stundtals allvarstyngda stämningen på masterutställningen. Men möjligen är skillnaden i år mer relaterad till den kompromissartade lokalfrågan.

På tal om komik: ett stenkast från skulpturgruppen Paradiset, med Jean Tinguelys dråpliga maskiner, kan man i Konsthögskolans utställningsrum se Ida Idaidas skakande och juckande stol – en härligt meningslös "maskin" utan annat syfte än att irritera (och roa).
     Till vänster om stolen kan man se Axel Versteeghs mer klassiskt/poetiskt verkande måleri. En mer utåtagerande och expressiv variant ser man hos David Klasson (Mindepartementet). Här anar man influenser från exempelvis Jarl Ingvarsson, men helt säker kan man inte vara. Klassons bildvärld är ganska egen i en ofta vagt neonaivistisk skepnad. Även Emma Sangberg (Mindepartementet) återkopplar till (för)svunnen målerisk kunskap och tradering. Hennes pusselmåleri öppnar för den eviga variationens möjligheter.

© David Klasson

© Hilde Retzlaff

Fredrik Erikssons gigantiska, flaxande "träfågel" (utanför Konsthögskolan) är imponerande i utförande och tillämpning, här är det inte bara Tinguely utan även Leonardo da Vinci som spökar. När han sen toppar av med en trehjulig kloakbil är åtminstone jag helt såld – oväntat, knasigt, dåraktigt (i positiv bemärkelse).
     Även Edèle Essle Zeiss videoverk är av det mer oväntade slaget, men här är det långsamhetens lov som prisas. I det storprojicerade verket (i Konsthögskolan) är händelserna minimerade till ett nästan ingenting. Förutom den ökande osäkerhetskänslan om vad som är front och rygg på den "ansiktslösa" kvinnan, blir slutsatsen en svävande förnimmelse om avstannande tid.

Ett komiskt drag har smugit sig in i kandidatutställningens titel: Kungl. Kandidatutställningen kallas den, förhoppningsvis inte i ett utslag av finsjuka. För arrangörerna menar väl knappast att det är utställningen som är kunglig? Övriga lingvistiska problemområden är den ständigt återkommande amerikanskan som standardspråk i flertalet videoinstallationer. (En fälla: inget blir mer djupsinnigt av att uttryckas på universitetsamerikanska, snarast tvärt om.)
     Men detta är bara ett mindre irritationsmoment bland i övrigt intressanta presentationer på årets utställningar. Förhoppningsvis finns ingen indikation på att studenterna gjort avkall på sin konstnärliga integritet i förhållande till omvärlden. Här finns också mycket att fascineras av, mycken ackumulerad kunskap och intressanta konstnärliga tillämpningar. Detta gäller nästan i högre grad på kandidatutställningen som imponerar med sitt (som oftast) mer autonoma förhållningssätt och en lägre vilja till anpassning inför "teoretiska auktoriteter" på området.

Stockholm 2016-05-30 © Leif Mattsson


 


 

 

 


© Anna-Karin Rasmusson


© Jonathan Terry


© Marcus Jonsson


© Niki Lindroth von Bahr


© Fredrik Eriksson


© Edèle Essle Zeiss


© Ida Idaida


© Emma Sangberg


© Lap-See Lang


© Axel Versteegh


Konsthögskolan i Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com