www.omkonst.com:
Umgänget med färgens väsen
Karin Ögren,
Galleri Argo, Stockholm, 16/4 – 14/5 2016
Text: Kerro Holmberg

skriv ut denna text
"Tänker på C.F.H. I", 2014-15, opd,24x35cm © Karin Ögren "Janet och landskap", 2014-15, opd, 35x35cm © Karin Ögren

”Månen som Blake målade”, poeten Birger Anderssons dikttitel kommer för mig när jag betraktar Karin Ögrens ljusgrå rundlar mot röd bakgrund. Vad försiggår på dess yta? Är det avlagringar av gamla maskar och andra ryggradslösa djur? Är det ett stort garnnystan som tryckts dit och avlägsnats? Vad betyder dessa spår? Ibland är det det som är mest olikt som dyker upp som referensunderlag och det mest olika är nog just William Blake. Den store romantikern och mystikern. Ögrens målningar kan se romantiska ut men är det inte alls.

I den rödsvarta ”Janet and landscape” är det i stället Andy Warhols ”Electric Chair” från 1963-64 som gror under Karin Ögrens bild. Hård och ogenomtränglig. Men också oavvislig. Det har alltid funnits ett ogenomträngligt drag i Karin Ögrens verk, en bildanalys som kommer hela vägen med in i den färdiga målningen. Jag tänker på hennes verk från tidigt 90-tal; mot en tämligen monokrom grund dessa realistiska ”hål” som innehåller ett öga (Argus?), ett svenskt landskap eller Edward Hoppers röda husvägg. Ytterst distinkt. Hennes analyserande och intellektuella sätt att angripa det måleriska språket delar hon med generationskamraten Cecilia Edefalk.

"Temples ritningar I-III", 2015, olja och blyerts på duk, 35x35 cm st © Karin Ögren

I den pågående utställningen har formaten krympt drastiskt, men monumentaliteten består. Man kan mycket väl tänka sig den lilla målningen ”Thinking of C.F.H.” som en gigantisk duk. På vägen in genom ens öga växer den till ett storslaget aftonland inuti ens hjärna. Karin Ögren har alltså nu givit sig i färgens, den taktila färgens våld. Eller kanske är det snarare konstnären som är den våldsamma, som bakar färgen fram och åter över den lilla uppspända duken – till det tar. Då gäller det att vara den uppmärksamme bagaren och hinna lyfta palettkniven innan nästa drag dödat den uppstådda precisionen.

Givetvis tänker man på Gerhard Richters skrapade färgsjok och på Ola Billgrens senare verk i samma formspråk. Men Billgren är som Blake, en romantiker. Inte Ögren. Hon lämnar oss inte ifred med landskapet, med månen eller vattenfallet. Svårigheten är att se svårigheten. Målaren hjälper till genom att lägga in några ytterst tunna och rakbladsvassa linjer i målningarna. Linjer som delar färgmassorna eller bara finns där som en visuell retning. En påminnelse. Så här lyser inte färgen av sig själv. Så här mörknar inte det svarta utan en kunskap, utan decennier av umgänge med färgens väsen.

Stockholm 2016-04-27 © Kerro Holmberg


 


 

 

 


"Vattenfall I", 2014-15, opd, 21x21cm
© Karin Ögren


"Dödens ö", 2015-16, opd © Karin Ögren


"Granar och månsken", 2016, opd
© Karin Ögren


Galleri Argo, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com