www.omkonst.com:
Tankens olidliga lätthet
Text: Kjell Strandqvist

skriv ut denna text


© Daniel Fahlström hugeart.se

Gunnar Larssons sanslöst underbara roman ”Att mörda konstnärer” behandlar synnerligen ingående och initierat de omständigheter konstnärer och konst står inför idag. Ivrigt och imponerande argumenterar han för sin syn på och kärlek till konsten, kanske mer precist måleriet. Det är en härligt frispråkig text som griper över många konstnärliga frågeställningar vilka varit på tapeten de senaste åren. Hans rusiga anspråk och krav på ett konstverk för att kunna räknas till de värdiga är inte nådig men knappast orimlig. För att skriva en text av den här kalibern krävs ett visst courage och en särskild relation till konst, att sträcka ut hakan så långt är djärvt, då får man inte vara rädd för att bli betraktad som en löjlig bakdantare. Jag föreställer mig att det inte är köbildning på hans sida där utanför åsiktskorridoren, det är alldeles för riskabelt.

                                                 *

    Själv har jag under ett antal år pekat på de problem som akademiseringen inom konstutbildningarna skapat. Det är tyvärr inte bara i konsthögskolorna detta lett till ett idogt arbete med ”papers”. Blickar vi ut över utbildningsväsendet skall vi finna att fler områden än konst tillhör de drabbade. Den intellektuella akademiseringen har på ett olyckligt sätt fjärmat handen från hjärnan, och kravet på en doktorshatt, för att få en tjänst som professor på konsthögskolorna, utesluter effektivt en sorts konstnärer ur ekvationen. Vi kan inte låta forskning och utveckling inom konstutbildningarna gå ut över det primära sambandet mellan att göra/skapa och tanken; konstnärlig praktik har alltid innehållit tanke och teori.
    Att förstå är heller inte så grundläggande för upplevelsen som många vill göra gällande, därmed inte sagt att det måste vara obegripligt. Skapande av konst är en intellektuell process som ofta involverar hantering av sinnligt stoff vilket kräver en viss blick för konsekvenserna av fysiska åtgärder; det är inget tanken kan förskriva. Snarare fordras en räcka skamlösa manövrer mellan handling och förnuft, en slags kreativ bokföring helt enkelt. Frågan är om det skall vara nödvändigt att tvinga alla konstskolelever att manifestera sina kunskaper i akademisk form det naturliga är väl att det görs i materiell skepnad.

                                                   *

     En sak som slog mig under läsningen av Gunnar Larssons roman och som kanske skulle passa gråsuggans argumentering för de visuella medlens potens: Den vitala sinnlighet han saknar inom en samtida kontext ser ut att finnas på annan estetisk ort, om det sen påverkar hans grundläggande kritik av vår tids uppfattning om vad som konstituerar ett konstverk är tveksamt. Men det kanske finns ett slags utjämnande atmosfäriskt tryck mellan grundläggande konstnärliga krav och akademiska abstraktioner inom konstlivet. Hur förhållandet mellan de två kärlen görandet och tanken hänger ihop är inte helt lätta att förstå sig på. Den som inte får utlopp för sina primära bildintressen i det ena kärlet ser ut att flytta sin energi och ur ett slags begärets underskott skapa nytt svängrum i det andra.
     Att med sprejburk skapa enkla tecken verkar vara uttryck för ett primärt behov så oemotståndligt att det till och med är värt bötesstraff. Med tiden har den primitiva verksamheten raffinerats vilket gör det lättare att förstå de illusionistiska tecknens kolorerade attraktion. En stor del av spänningen för dess utövare har underhand genom social acceptans kommit att reduceras, numera betraktas de som ett naturligt inslag i det offentliga rummet och utnyttjas också flitigt i reklam och mode.
     Inom animerad film och dataspelsgrafik verkar behovet av figurativt kunnande som väl får sägas emanera ur teckning/måleri vara outtömligt, den tecknade seriens popularitet har heller inte minskat precis. Vart jag mig i världen vänder, sitter en hop figurer och tecknar i alla länder. De människor inom kultursfären vilka med förtjusning omfamnar populärkulturens visuella lockelser kramar med samma entusiasm bristen på densamma i andra rum. Verkligheten kan ibland bjuda på paradoxer.

                                                  *

     Många av konstens institutioner styrs för närvarande av konstvetenskapligt utbildade kuratorer formerade av en abstrakt akademisk relation till konsten. Det är föga förvånande om detta, som gråsuggan påstår, leder till en utställningspolitik besjälad av förståndiga och lovvärda avsikter men inte alltid med särskilt hög konstnärlig kvalitet. Expansionen av utställningslivet som skett de senaste åren kräver en stadig publiktillströmning, man undrar ju om akademiska abstraktioner med lovvärda avsikter kan fylla ladorna.

Stockholm 2016-08-31 © Kjell Strandqvist. Prof.em. Ledamot av Konstakademien



 

Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com