www.omkonst.com:
Vårsalongen 2016
Det fria bildspråket vinner terräng
Vårsalongen 2016, Liljevalchs konsthall, Stockholm, 12/2 – 10/4 2016
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
"Mannen med svanen" © Annika Wennberg "Här är det" © Märta Köning

Måleriet dominerar på årets upplaga av Liljevalchs vårsalong. Fotokonsten är däremot sparsamt representerad och videoverken bara ett. Skulpturerna är fler än på många år och textilen behåller sin starka ställning.

När det kommer till måleriet tycks det öppna och fria bildspråket vinna terräng. Det är ett måleri som balanserar mellan det föreställande och det abstrakta. I sin strävan att återskapa känslor och situationer kan berättelserna bli dunkla, absurda eller mångtydiga. Men till öppenheten hör också att stort utrymme lämnas åt betraktarens syn på saken.
     Realismen i dagens konst speglas mest i akvarellerna, medan en del textiler vetter mot det abstrakta måleriet – och tvärt om.
Bara få verk refererar tydligt till samtidens frågor och debatter. Det känns överraskande och märkligt. Och det känns torftigt att ett interkulturellt Sverige inte reflekteras i utställningen.

Vårsalongen visas i år i tillfälliga utställningslokaler vid Brunkebergstorg medan Liljevalchs renoveras, och man blir indirekt påmind om att den hundraåriga konsthallen på Djurgården är en krävande miljö för en salongsmångfald. I de tillfälliga två våningsplanen ovan hustaken i city känns presentationen både lättare och stadigare. Bidragande orsak är kanske att kvalitén känns bättre än på senare år. 

"Julia" © Josefin Lindskog

Ett fint exempel på ett öppet måleri är Märta Königs ”Här är det”. Den hurtiga termen framkallar mest förvirring: Vad talas om och varför? Som om någon kört fel och hamnat i frågan och bilen fastnar i leran. Vad och var är ”här”? Den röda här-punkten i målningen tycks vara där av ren slump. Är allt ”här” av ren slump?
    Marie Sjölin beskriver fint ett möte, kanske ett i drömmen, Eskil Anderssons ”Flicka” tycks nära ett avlägset minne, medan Timothy Eklunds aktiva gestalter, som tycks undersöka kroppen och dess mysterier och uppenbarelser, är här och nu.
   Åsa Liljeholm porträtterar sig själv som moster och är på en kanske inte så rolig vernissagefest, och Kerstin Turstedts två pojkar står på en brygga som skjuter ut over mörkt vatten. Sådana stämningar kan också anas i Elisabeth Ödmanns bilder som vetter åt det surrealistiska hållet. Björn Camenius ”Gömställe” finns utan tvekan på en öververklig plats där luften känns tryckande. Ljusare är anslaget i Titti Hammarlings målningar som tycks bygga på hur det är att vara nyfiken.
     Detta öppna måleri är ofta färgstarkt och det sätter sin prägel på Vårsalongen. Anders Dahlbergs ”Dålig syn” hör dit, ett av få verk i utställningen som begrundar att landskap kan hotas av yttre krafter, i detta fall av skogsavverkning.

Vid sidan av måleriet är, som jag ser det, teckningarna det mest intressanta. Barbro M Ljungdahl hör till de särartade. Hennes kolteckningar av en kvinnas tankar och systerskap tycks helt oberoende av form. De rymmer bortvändhet, men uppfordrar ändå betraktaren att närma sig och ge ett svar.
    Stark smärta går det att utläsa ur Josefin Lindskogs blyertsteckning ”Julia”, en kvinna som klämmer hårt om sina bröst med kraftiga, närmast manliga händer. Harry Rozental tecknar välfärdens utkanter i kol i ett slags retrostil som av någon anledning får mig att tänka på Nils Ferlin. Håkan Wennström skildrar en kyrkogård i teckningar av de mest elementära slag. Mest samtidsprägel på Vårsalongen har Berit Fraderas starka teckningar i tusch av syrier på flykt.
    Lija Silins noggranna streck som fogas till varandra tar vägen ingenstans, men blir form, en konstens självreflexion, stillsam och ihärdig, medan Stefan Lindqvists kompakta, intrikat tecknade växtlighet vilar sensuellt i den svarta tuschen.

"Dålig syn" © Anders Dahlberg

Lars Nybergs torrnål skildrar vintern som en avlägsen horisont där växtlighet ännu håller stånd och Ronald Miller återknyter i sina svarta gravyrer till träsnittets jordbundna stil och motiv. Ulf Nilsson har studerat konstnärens modell som sådan och hittat psykologiska lägen som exempelvis blyg, bortkommen eller självsäker.
    Realism ur känslolägen är Galina Davydtchenko Torvaldssons fabrik där det hårda och bullrande dyker upp i minnets försonande ljus, medan ljuset över Karl-Otto Myrstads rostiga lok i Tjernobyl lyser skarpt på resterna av teknikens hybris.
    Salongens akvareller handlar mest om hus. Och ett hus är oftast ett hus. Men Vinicius dos Santos storskaliga akvarell av tre män sedda uppifrån på en matta är något extra.

Skulpturen är tillbaka på Vårsalongen. Där finns bland annat en man med en svan i trä av Annika Wennberg. Svanen hör till de mytologiska gestalterna; här handlar det kanske om en man som inte riktigt når fram i sin kärlek.
    Inga Hjohlmans flygande katt i trä tycks bara vild, men det är verkligen inte bara. Benjamin Wallins komprimerade, kraftfulla skulpturer i betong andas tradition, liksom Johan Paalzows två i polyester. Något av 1970-tal kan man för övrigt se i Lasse Skarböviks målning med teckenliknande gestalter och Rosita Windemarks dämpade stilleben.
    Mer tidlös är stålskulpturen ”Ball in the Air”, som tycks vila på kraftig uppvind. Konstnären är Rune Hannäs, salongens äldste deltagare, född 1916.

Far och son porträtteras av Angelica Kristenson Aurelius. Skillnaden mellan hennes realism och det populära fotobaserade måleriet är att de två gestalterna varken just tycks ha anlänt eller snart kommer att vara på väg. De är här och nu i konstnärens långsamma begrundan. Lite av samma känsla finns i Astrid Bäckströms vävda porträtt av Ellen Key. Ett annat slags begrundan som jag uppfattar av medvetandets strukturer finns i Thomas Franzéns avskalade måleri.
    Stygn & synd är ett stafettbroderi där 21 personer deltagit. De har skapat olika versioner av de sju dödssynderna och verket demonstrerar mycket konkret konstens kommunikationsmöjligheter.

Det traditionella abstrakta måleriet har hamnat i skymundan, även om Liselott Bjurgards ”Disguises” är allt annat än diskret förklätt i sitt färgutbrott och veteranen KG Nilson är med, lika klarögd som han brukar. Ulrica Lundbergs abstrakta måleri närmar sig ett textilt uttryck och som en replik har abstraktionen tagits upp på ett intressant sätt av textilkonstnärerna Emelie Falck och Christina Västerbo.
    Karin Eklund och Madelen Rensmo ligger bakom salongens enda videoverk, en leranimation där en flicka uppträder som en straffande och auktoritär Gud av gammeltestamentligt snitt. Humorn är kärv. Vem som helst kan råka illa ut.
    Julia Helander svarar för ett av Vårsalongens mer udda inslag med skulpturen ”Abervik”. Den står i ett mörkt rum och kan liknas vid en karusell på ett nöjesfält. När den snurrar i högsta fart får speciella ljuseffekter karusellens figurer att röra sig i slow motion. 

Till årets Vårsalong sökte 2 318 personer. 114 konstnärer/grupper antogs med sammanlagt 214 verk. Deltagarna är fler kvinnor än män. Medelåldern är 49 år, störst är åldersgruppen 50-59 år. Det är alltså en ganska mogen salong. Om det är förklaringen till att nivån har höjts är svårt att säga. Juryn bestående av Lena Cronqvist, Berit Lindfeldt, Maria Miesenberger och Liljevalchschefen Mårten Castenfors har ju sin del i helheten.

Stockholm 2016-02-17 © Niels Hebert


 


 

 

 


"Gömstället" © Björn Camenius


"Her gadget " © Titti Hammarling


"Friday Night at the Two Maidens "
© Ronald Miller


"Vernissagefest " © Åsa Liljeholm


"Utanför " © Berit Fradera


"Spänn fast säkerhetsbältet " © Emelie Falck


"Kvinnans tankar" © Barbro M Ljungdahl


broderi (detalj) © Stygn&Synd


"Stående modell" © Ulf Nilsson


Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com