Det är ett riktigt lyckat möte som uppstått mellan Veronica Brovalls keramiska skulpturer och Jakob Krajciks objekt och måleri. I det här fallet har konstnärerna sammanförts av hangmenProjects, med öga för den gemensamma potentialen. Det inbegriper även själva rummet. GAP kallar de utställningen och om det är klyftor eller öppningar, kroppsliga eller rumsliga som hänsyftas må vara osagt. Men tillsammans förstärker konstnärerna en tematik hos var och en om människans, eller det upplevande subjektets, positioner till sina boningar och doningar. Livsrummet tolkat såväl kroppsligen som själsligen. Att se och byggas inifrån eller omslutas och definieras utifrån kan vara strategier för att skapa en utvidgad personlig livskunskap. Idén om människan som alltings mått men utan giltiga redskap att säkert fastställa jämförelsegrunden bygger bo i den gemenskapen.

Veronica Brovall låter kroppsligt skyddande och stärkande don, som benskydd, hantlar, viktskivor, hinkar och yxor, ingå som delar i de sammanställningar som utgör skulpturerna. Det finns ett förmänskligande drag hos dem uttryckt i deras frysta rörelser – gåendet, sträckandet, snurrandet, vilandet, hoppandet, ståendet och sittandet – som låter det levande uttryckas genom tingen. Subjektet uppstår som minnet av sina handlingar, med förbehåll lik den talandes i Samuel Becketts l’innommable. Glasyrernas hudliknande toner från rödrosa, över gulbeigt till venernas grönblåskiftande bidrar även till verkens karaktär som ”levande” aktörer, i ett språkspel utan uppgjorda regler.
     Med titlar som ”Bugle”, ”Sap”, ”Groom”, ”Scrub” och ”Exhaust” finns ytterligare öppningar till verken att söka. I broschyren som tagits fram över Berlinbaserade Brovalls verk listar tyske filosofen Marcus Steinweg tio punkter och begrepp som påvisar konstens och filosofins gemensamma tillkortakommanden. Dessa tillför frågorna den omistliga styrkan som krävs för att vidga gapet och därmed något öka förståelsen för vad vi är och vad vi förmår. Den brant sluttande begreppsliga avgrunden, klyftan och öppningen som uppstår binder väl samman Veronika Brovalls assemblage med Jakob Krajciks byggen utan skala.

Sap och DNA © Veronica Brovall	Ihålig, 2017 © Jakob Krajcik

Jakob Krajciks objekt och modeller rymmer den agerande i själva tomrummet inuti sitt expanderande och imploderande. Här görs ett poetiskt tankeväckande försök att ordna tillvaron genom att säkra dess brist på uppenbara lösningar. ”Gömställe” eller boet av sammanbundna mänskliga don, som stolar, madrasser och annan inom-rumslig rekvisita för att skapa utvändigt skydd, bjuder en tragisk och komiskt avväpnande syn. Tänker på det lilla barnet som sparade gobitar på bordskivan ovan huvudet utan egen möjlighet att överblicka gömmets uppenbara brister.
     ”Ihålig” heter porträttet/bysten av ett skjul eller en bod, den osynliges boning placerad på podiet med varningsorange dörr. I ”Syn” staplas arkivskåp och förvaringsmöbler på vardagsrumsliga teakbord med 1950-60-tals touch. Den här typen av staplar känns igen från loppmarknader och andrahandsbutiker i ladu-lika storformat. Dessa tingens mest övergivna är nu mödosamt återgivna i åtminstone halverad skala. Värde och värdighet återskänks och minnet av dessa rummens hjältar hyllas nu med hjälp av konstens trollspö. Jakob Krajciks målningar söker öppningar och bjuder även på liknande ambivalens och lek med färgens ljusrumsliga egenskaper.

Mötet mellan Brovall och Krajciks verk lyfter både ömsint och skoningslöst fram människans inneboende brister och möjliga öppningar för henne att söka vidare i den ”big bang”-utvidgande kunskap omgivningen bjuder. Förenande är också de båda konstnärernas starka känsla för sina don.

Stockholm 2017-11-08 © Susanna Slöör