Peter Köhler använder den här gången galleriet för att endast visa teckningar. Det centrala projektet heter Crepuscular Tales. Det består av en svit med 36 teckningar vilka i samband med utställningen också presenteras i bokform. Crepuscular, lär jag mig, syftar vanligen på skymningsaktiva djur. I Peter Köhlers tolkning öppnas portar till skymningsländer och inre landskap kantade av idéer och infall hämtade såväl utifrån som inifrån.
     Att säga att skymningslandskapen myllrar av tecknade händelser vore att uttrycka sig väl modest. Här projiceras bildrum i bildrum och varje millimeteryta får sin antingen genomtänkt bearbetade eller drömskt spontana behandling. Brueghel och Bosch får sällskap av en dramamakare som den sene Hilding Linnqvist: ständigt på väg, faktiskt resande, diktande och drömmande.

Köhler knyter an till traditionen men med sin specifika berättarröst. Den bjuder även in serietecknarna och alla dessa unga mästare som drömmande sover vakna med tuschpenna i hand under barndomen. De lever sina liv genom det senaste penndraget och styrs av fascinationen för hur pennspetsen berättar sömlöst utan ansträngning och med uppmuntran från handen, som tålmodigt reder ut härvan av infall från den inre matinéföreställningen. Tomrummet gör sig icke besvär i dessa sammanhang och Peter Köhler är en av dem som begåvats med och säkert hårt arbetat för att behålla den unika förmågan.

© Peter Köhler

Teckningssviten hänger från horisontala bambustavar; takförankrad med hjälp av fiskelinor svävar den tillsynes fritt i rummet och skapar en smal passage för att ta del av det mättade bildspelet.
Konstnären visar i de ackompanjerade projekten än tydligare sin metodik. I Moleskine-häften med dragspelssammansatta blad hänger första sidan och den sista samman som ett helt och avlångt ark. Här skapas berättelsen under tiden som de föregående kapitlen/sidorna osynliggörs för nästa tomma blads möjligheter.
     En av serierna utspelas på Promenade des Anglais i Nice och inbegriper ett ”före” och ett ”efter” illdådet och lastbilsterrorn år 2016. Spåren ger sig till känna indirekt genom inskjutna bildmässiga mementon, inte genom skildrandet av själva händelsen. Som orossjäl snor en svart vinthund om sin egen svans i början av berättelsen, påminnande om tjeckiske fotografen Koudelkas ikoniska bild i ett snövitt parklandskap. En annan bildslinga på Moleskine-papper berättar om Stockholmspromenader.

Det är också intressant att se hur Peter Köhler förhåller sig till färg. Teckningarna är ”färglagda” som om det skett i efterhand, vilket förmodligen är delvis sant. Färgen och tuschlinjerna verkar märkligt nog tillhöra olika berättelser.
     Jag kommer att tänka på gammaldags seriealbum med misspass mellan tecknad linje och färgytor, samt det ekonomiska och enkla användandet av tryckfärgen. En förhöjning sker utan direkt förankring i berättelsen eller förlagan, vilket även kan påminna om ett akvarellerat fotografi från förrförra sekelskiftet eller tidigare. Effekten är orosskapande på ett subtilt vis. Den förstärker uppmärksamheten att uppfatta de olika skikten och ambivalensen i Peter Köhlers uppdiktade och efter verkligheten avtecknade historier.

Stockholm 2017-11-29 © Susanna Slöör