www.omkonst.com:
Ur smärta och tragedi
Carol Rama. "Antibodies" - New Museum, New York 26/4 - 10/9 2017
Text: Mattias Lundblad

skriv ut denna text

Appassionata, 1941, akvarell, 33 x 23 cm
© Archivio Carol Rama, Turin. Foto: Pino dell’Aquila

Spazio anche più che tempo, 1970, blandteknik, 120 x 150 cm
© Archivio Carol Rama, Turin. Foto: Pino dell’Aquila

Den italienska konstnären Carol Rama (1918-2015) lät konsten komma ur smärta och tragedier. Fadern begick självmord i femtioårsåldern och modern var ofta inlagd på mentalsjukhus. Själv drabbades hon av många olyckliga kärlekshistorier. Besöken på moderns avdelning blev stoffet för 1930- och 40-talets akvareller vilka inleder den kronologiskt hängda utställningen Antibodies på New Museum i New York.

Målningarna är i litet format, men många till antalet. De presenteras i tjocka ramar och är oerhört kraftfulla. Människor, oftast kvinnor, är avbildade i svåra situationer – ofta fastspända i bältessängar. Sexuella fantasier med märklig djursymbolik är ett återkommande tema. Proteser och löständer ett annat. Rama kände sympati för de utsatta människor hon skildrar. Inte sällan är de iklädda endast en krona eller högklackat, och med tungan trotsigt utstickande. I allt detta är människorna avbildade med en värdighet helt avhängig att konstnären identifierar sig med dem. De blir aldrig offer.
     Det är lätt att tänka sig att hennes tidiga verk togs emot av en chockad publik i det fascistiska Italien, och hennes första utställning i hemstaden Turin år 1945 stängdes av polis.

Opera n. 18, 1939, akvarell, 34.5 x 29 cm © Archivio Carol Rama, Turin. Foto: Pino dell’Aquila


Appassionata, 1939, akvarell, 28.3 x 22.7 cm © Archivio Carol Rama, Turin. Foto: Gabriele Gaidano

Snart växer verken på alla ledder. 50-talet för med sig tjocka lager akrylfärg, större format, infogande av tredimensionella objekt, mättade färger och fler material. Rama har vid det här laget gått med i konstgruppen Movimento Arte Concreta, en av efterkrigstidens många sammanslutningar. Rama, som var självlärd, sade att hon fick ”vänja sig av med den överdrivna frihet [hon] kritiserats för”. Hon definierade sina drivkrafter som ”instinkt, ilska, passion, våld, fetischism, lycka och melankoli”.

70-talet präglas av cykelslangar, som används på alla tänkbara sätt som två- och tredimensionella material. Valet är kopplat till den saknade faderns cykelfabrik, vars ekonomiska nedgång med påföljande depression till sist kostade honom livet. Den konstnärliga utvecklingen fortsätter vid sidan av detta och blir mångsidigare med de nya materialvalen.

På 80-talet förnyades intresset för Ramas tidiga akvareller, då de presenterades i sammanhanget ”The other half of the avant-garde”, en utställning med hundra kvinnliga efterkrigskonstnärer. Hon återvände till figurationen, och gav sig själv begränsningar genom att måla på funna material som arkitekters ritningar, sprängskisser av bilmotorer och skolplanscher. Med figurationen återkom också de sexuella fantasierna från de tidiga åren.

Det är de tidiga verken som har starkast verkan, men hon fortsätter med stor kraft under sin konstnärsgärning in i vår samtid. Carol Rama, som gick bort vid 97 års ålder år 2015 fick uppleva sin berömmelse sent i livet, vilket också frustrerade henne. Hon personifierar som få andra den excentriska konstnärsidentiteten mellan briljans och galenskap. Det är ständigt full volym, och man lämnar den tätt hängda utställningen på New Museum lätt omskakad.

New York 2017-05-18 © Mattias Lundblad


 


 

 

 


Le tagliole, 1966, blandteknik, 60 x 50 cm Foto: Tommaso Mattina


Appassionata (Marta e i marchettoni), 1939, akvarell, 33 x 23 cm © Archivio Carol Rama, Turin. Foto: Pino dell'Aquila


Pissoirs, 2005, blandteknik, 96 x 108.6 cm
© Archivio Carol Rama, Turin. Courtesy Isabella Bortolozzi Galerie, Berlin. Foto: Nick Ash


New Museum, New York | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com