www.omkonst.com:
Vårsalongen 2017
Lugnt och överblickbart i tillfällighetslokaler

Vårsalongen 2017, Liljevalchs konsthall c/o Malmskillnadsgatan 32, Stockholm, 11/1 – 5/3 2017
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text

Utsikt från Nybohovsgränd © Angelica Kristenson Aurelius

Halvklart © Märta König
Liljevalchs Vårsalong 2017 är en ovanligt lågmäld årgång. Kunnandet ligger på en högre nivå än vanligt. Juryn har genomgående valt flera verk av varje deltagare. Det bidrar till lugn och överblickbarhet. Men det blir ändå kompakt med nära 300 verk – inte minst för att Vårsalongen även i år visas i kontorslokaler nära Sergels torg. Rymden i konsthallen på Djurgården saknas.

Hus har nog aldrig varit populärare motiv än i år. Det är nya hus och gamla, stora hus och små, höga och låga, trygga och ödsliga. Det gör utställningen något enahanda. Hus inbjuder ju sällan till djupare tankar kring det mänskliga, men de uttrycker kanske längtan efter trygghet i tider av inbillad eller verklig oro.
     Måleriet dominerar. Till lågmäldheten bidrar en introspektiv tendens. Många utforskar den egna vardagen och det ger utslag i en hel del realistiskt måleri, eller i realismens närhet. Reflexion finns, men det absurda, det som öppnar bråddjup i tillvaron hade jag önskat mer av. Å andra sidan finns inget av det känslosvall som präglar dagens populärkultur, vilket man kan vara tacksam över.
      Som en livgivande underström hittar jag en hel del informellt måleri av både yngre och äldre konstnärer. Här finns poesin, vågspelet och de okända vägarna. Bland dem som öppnar perspektiven hör Märta König som med sina landskap påstår sig skildra väder och tid på dagen. Det är måleri att kliva in i, helt enkelt, ett måleri som vidrör den inre tillvaron.

Hale Güngör Oppenheimer skildrar i sparsmakade collage hur möbler och andra hemmets saker skingras. En liknande upplöst verklighet finns i Elisabeth Ödmanns skildringar av människor i grupp.
Malin Erixon beskriver en badrumsscen i en animation, Stig Fröberg låter en man leka med korpar, Monica Gredmark skildrar flickors liv och Emilia Ilke tolkar strandliv på naivistiskt vis.
      Amanda Tryggs zombies, som vänder insidan ut, hör till de märkligaste inslagen. Sebastian Larsson gör plats för fåglar och utanför stan stryker en trött varg i Jan Ramstedts målning. Vi får också genom Edith Jonsson Wennberg möta en kvinna med väldig röd mun som ansätts av stora kryp på halsen.

Underwater © Hale Güngör Oppenheimer

Husen, ja. Tobias Adamsson fantiserar i sina arkitektritningar av äldre hus om kulturarvet. Det blir en utgångspunkt som leder fram till Eva Lindgrens kontorshus med blänkande glasfasad i natten. Innan dess passerar vi Björn Ahléns pizzeria i trött vitt trähus, Björn Bernströms "Chicago" och Anders Lönns suggestiva äldreboenden med svarta, ihåliga fönster.
     Slussen uppmärksammas av flera, som Erika Canohn som skildrar en av alla passager som försvinner och KG Nilson bidrar med ett favoritmotiv, Katarinahissen. Siv Appelqvist (född 1925) återkommer även i år med sina älskvärda kåkar.
     Till husen kan läggas interiörer. Johan Anderssons mycket stilla rum kontrasterar mot Maria Lundgrens tre målningar (Hemnet). Hemnets stylade interiörer, som ska förmedla ro, framstår som hysteriska scenografier. Vid skärmen och med hörlurar sitter en ung man i Isak Anshelms realistiska dystopi "Unknown Entity" (Okänd enhet).

De renodlade porträtten är få, men mötet med Angelica Kristenson Aurelius två porträtt hör till Vårsalongens höjdpunkter. Jag fäster mig också vid Agneta Björklunds tre porträtt.
      På salongen finns tre yngre målare som arbetar med både kraft och gehör. Stefan Johansson drar ut sina färger i breda strimmor över den vita ytan och Emelie Luostarinen låter sina linjer vibrera i "Dancing Bananas". Johannes Hägglund gör en ordentlig satsning på en härlig växtlighet i stort och grönt.

Unknown Entity © Isak Anshelm

Samhällsengagemanget är i år lågmält och indirekt. Tre akvareller av Paula Jorgensen Korning fångar ett öppet landskap med dagbrott. Titlarna ”Brunkol 1–3” klargör att det handlar om klimatpolitik. Mattias Hellberg målar hopknycklade reklamblad noggrant i många färger, och Siri Elfhags ”Elmasten föll” skapar inget katastrofläge, men skogens knytt vaknar till liv.
     Ulla Andersson har i sitt stora broderi samlat feministiska krav från de senaste 50 åren, men det är snällt, nästan trivsamt. Kanske rymmer Vinícius dos Santos "Juncture" en kritisk syn på tidens kroppsfixering; hursomhelst kropparna är snärjda i ansträngande ställningar.
     Stefan Larsson, som är verksam i Japan under artistnamnet AUJIK, visar i filmen Spatial Bodies animerade rörliga tentakelliknande byggnader som rör sig över ett autentiskt stadslandskap. Det liknar inget annat...

Grafiken får ett visst utrymme. Lars Nyberg skildrar i sin mycket reducerade stil ett antal smala krukväxter. Michael Wharbys etsningar med interiörer som motiv präglas också av stilla saklighet. Däremot är trycket högt i Fredrik Forslinds teckningar.
     Keramiken har på senare år fått en viss plats på Vårsalongen. Ett exempel är Lena Flodmans assemblage av leksaker och andra små ting som formas till årsvisa sammanfattningar. Susanne Larsson har gett sig i kast med en målning av Tizian (Backanal) som hon fört över till glaserad keramik.

Av 2 505 som sökte antogs 127 konstnärer, ungefär hälften från Stockholmstrakten. Det väger jämt mellan kvinnor och män. Äldsta deltagaren är 91 år och den yngsta 20.
     I juryn har ingått Ernst Billgren, Charlotte Gyllenhammar, Magnus Uggla och Liljevalchschefen Mårten Castenfors.

Stockholm 2017-01-19 © Niels Hebert


 


 

 

 


Då! © Stefan Johansson


Jul © Eva Lindgren


Conclusion 2012 © Lena Flodman


Utan titel © Agneta Björklund


Fågelmålning © Sebastian Larsson


Rosa stolen (detalj) © Ulla Andersson


Slussen © Erika Canohn

 


Liljevalchs konsthall, Stockholm| Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com