www.omkonst.com:
Venedigbiennalen 2017
En biennal i humanismens tecken

Venedigbiennalen - Arsenale, Giardini och Venedig stad, 13/5 – 26/11 2017
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Entrén till huvudpaviljongen i Giardini Storbritanniens paviljong © Phyllida Barlow

Humanismen som entydigt svar på dagens våld och aggressioner är ett återkommande nyckelargument i president Paolo Barattas introduktionstal. Och detta helt logiskt då årets curator Christine Macel på många sätt intagit en kontraposition mot den förra biennalens revolutionsromantiska attityd (med högläsning av Karl Marx Kapitalet och i vissa verk rent totalitära övertoner). Tiden har kanske visat att det höga politiska tonläget enbart tjänar de falska sanningarnas företrädare.
    Istället finns här ett mjukare tilltal med många organiska och textila inslag, samt ett rannsakande av vilka som den ständigt förskjutna samtidsnormen valt bort under tidigare år: kvinnorna, de äldre, de icke vita, de fysiskt eller mentalt missanpassade.

© Judith Scott (Arsenale)

För ovanlighetens skull rekommenderas en inledning via de gamla repdragarmagasinen i Arsenale, där man finner den 57:e Venedigbiennalens kärna och eventuella programförklaring. De mjuka uttrycken överväger som sagt: textil, åldrat trä, organiska material. Men här anas i flera fall också en viss fäbless för eskapism (till och med shamanism), vilket knappast bringar upplysningens ljus till dagens krigshärjade tider.
      Ernesto Netos (f 1964) Heliga plats är möjligen ett exempel på denna vurm för romantisk mysticism, men är samtidigt en av Arsenales självklara knut- och ljuspunkter. En annan sådan är Sheila Hicks (f 1934) sextiotalistiska "kuddinstallation". Men möjligen var tanken lite väl snabb när man flankerade hennes spännande men visuellt dominanta installation med Judith Scotts (1943-2005) spröda, trådombundna verk. Kunde motsatserna vara större: i Hicks fall en erfaren konstnär skolad i Albers färglära, i Scotts fall en person med Downs syndrom som tillbringat huvuddelen av sitt liv på institutioner. Länge ifrågasattes benämningen konst i samband med Scotts verk. Och trots detta tillhör de biennalens mer sammansatta alster – både konstnärligt och hantverksmässigt.
    I Dan Miller (f. 1961) har Judith Scott för övrigt en själsfrände. Med ornamentalt virvlande streck påminner den gravt autistiske konstnärens linjer något om Twomblys eller Wols klotterscenerier. Men frågan är om Miller verkligen känner till deras konst.

USA:s paviljong © Mark Bradford

Två självklara företrädare för den associativa och fritt tänkande konstnären är Phyllida Barlow (Storbritanniens paviljong) och Mark Bradford (USA:s paviljong). I Giardinis parkområde framstår de som något av favoriter, även om ingen av dem fick omnämnanden av biennalens jury.
     Phyllida Barlow (f. 1944) är fullkomligt överväldigande i sin nit att fylla Storbritanniens paviljong med sina märkliga träd-, pelar- och balkongformer, ofta i klara signalfärger. Lite av lustiga huset kanske, men med betydligt mer kraft och artistisk stringens.
     Mark Bradford (f. 1961) är en afroamerikansk konstnär som har både talets och handens övertygande förmåga. "Låt oss åter öppna den abstrakta konsten för de som tidigare stängdes ute: kvinnorna och de icke vita", lyder hans argumentering i fri översättning. Och visst står han själv fram som en av de intressantare representanterna för insikten att konstens tidsrymd är cirkulär. Hans abstrakta verk är nytolkningar som ligger långt från de Kooning och Pollock, men som ändå samtalar framåt och bakåt som om tiden inte existerade som determinerande konstbegrepp.

Ambitionen att ifrågasätta och omvärdera konstens kanon, vad gäller vilka som genom tiderna lyfts fram, är naturligtvis lovvärt. Men här finns också en del fallgropar. Resonemanget är inte reversibelt, de glömda blir inte nödvändigtvis bättre när bortvaldhetens dunkel skingrats. Bland de relativt få exempel på mer traditionellt måleri på biennalen blir detta ganska så uppenbart. Plötsligt kommer man på sig med att som referens åter vilja se de uppburna: Marlene Dumas, Anselm Kiefer, Frank Auerbach, Frida Kahlo, Per Kirkeby.

Nordiska Paviljongen © Siri Aurdal

Kanske som ett led i kampen mot åldersdiskriminering domineras årets nordiska paviljong av den snart åttioåriga Siri Aurdal (f. 1937). Den norska konstnären har fyllt paviljongen med enorma PVC-rör, ursprungligen avsedda för oljeplattformar. Genom de förändrade förutsättningarna leds associationerna till en övergiven rymdstation strandad i konstens Mecka. Det är ett märkvärdigt och mycket spektakulärt verk, ett verkligt lyft för den nationspaviljong som under senare år haft en tämligen svajig tillvaro ur konstnärligt hänseende.
      Årets upplaga av den nordiska paviljongen innehåller också verk av Nina Canell, Charlotte Johannesson, Jumana Manna, Pasi ”Sleeping” Myllymäki och Mika Taanila. Men det är Aurdal som lyfter presentationen till sällansedda nivåer.

Vår östliga granne Finland bjuder även på intressanta blandformer. Den finska paviljongen har ofta något av tvärvigg över sig, något motvalls och blasfemiskt. Så även denna gång med Erkka Nissinens och Nathanel Mellors filminstallation i den svarta humorns tecken. Den är självironisk vad gäller förmenta nationskaraktärer men ger möjligen störst behållning till den inbitne Finlandskännaren, med alla språkliga referenser och kast.

Biennalens främsta köbildare är den tyska paviljongen. Åtminstone var det så under pressdagarna – om man inte ville spendera timmar i väntan för att slutligen släppas in till den performativa presentationen fick man förlita sig till andrahandsinformation.
     Årets jury bedömde det konstnärliga värdet så högt att Tyskland, med curatorn Anne Imhof, tillldelades guldlejonet 2017 för bästa nationspaviljong. Tyskland förlänades även 2011 med denna ärofulla utmärkelse, vilket mycket väl kan vara slump, eller möjligen ett tillfälle till funderingar kring urvalsprinciperna. Personligen hade jag lika gärna sett att den engelska eller den amerikanska paviljongen förlänats med juryns uppmuntran. Eller varför inte den nordiska?

Venedig 2017-05-16 © Leif Mattsson


 


 

 

 


Christine Macel, Curator för biennalen 2017


© Ernesto Neto


© Sheila Hicks (Arsenale)


© Dan Miller (Giardini)


Mark Bradford framför ett av sina verk


© Kiki Smith (Giardini)


© Teresa Lanceta (Arsenale), detalj


© Marvan (Giardini)


Finska paviljongen © Erkka Nissinen, Nathanel Mellors


Nordiska paviljongen © Nina Canell


Venedigbiennalen | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com