www.omkonst.com:
Lejonkramen och tigerkyssen
Bruno Knutman, Nattstycke - Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 26/5 - 30/6 2018
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Glödande sol, 2016, opd © Bruno Knutman
(Klicka på bilden för högre upplösning. Öppnas i nytt fönster.)
Lejonkramen, 2016, opd, 60x50 cm © Bruno Knutman
(Klicka på bilden för högre upplösning. Öppnas i nytt fönster.)

Är den förlorade tiden den försvunna, eller en gast som skymmer den återfunna? Bruno Knutman söker sin tid i dess olika dimensioner och bevisar att den snarare skall beskrivas i pluralis: som tid och även som otid. Olika samtidigt verkande tidpunkter träs på pärlband och återkommer momentant i hans makalösa bildvärld.
     Den aktuella utställningen på Galleri Magnus Karlsson visar måleri från konstnärens sista verksamma år mellan 2015 och 2017. Koncentrationen av ett livs samlande av tid är given och flätar samman trådarna till en sällsam enhet. Här framstår Bruno Knutmans unicitet och kamratskap särskilt tydligt med likar i en gemensam tradition, den av varandra oberoende och djupt poetiskt personliga.
     Fyra yngre kolleger som genom åren låtit sig inspireras har samlat sig till en hyllning med verk av dem själva som bakgrund till huvudutställningen. Klara Kristalova har rent av omformulerat målningar som Teatermask 2 från 2009-2010 (se recension från Lunds Konsthall) i tre dimensioner. Därtill visas verk av Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström och Carl Hammoud i galleriets innersta rum.

Kvinna med gloria, 2015, opd, 74x60 cm
© Bruno Knutman

Mor och son II, 2016, opd, 65x54 cm
© Bruno Knutman

Åter till Bruno Knutmans sällsamma värld så hänger målningen Glödande sol som en inledande hälsning till såväl yngre som äldre kamrater. Naivisterna med Hilding Linnqvist i spetsen, samt Dick Bengtsson, Margareta Renberg, Sverker Broström och även Rita Lundqvist kommer för mig i jämförelse. Tigern har rest sig på bakbenen i en omfamning av figuren i hög hatt och kragstövlar. Om den bär kortbyxor eller kjol, hängslen eller hölster är en öppen fråga. Kamp eller kärlek, förd mot en kvävande kyss eller ett fatalt bett är också oklart. Bruno Knutman bjuder på alternativ för var och en att välja.
     I Lejonkramen syns sämjan tämjd mellan kvinnan(?), det gåtfullt leende stela ansiktet, och lejonet snusande mot kinden. Det lilla observatoriet i Nattstycke var ett återkommande motiv och det aktuella exemplet blev Bruno Knutmans sista målning. Nu observeras livets verkningar från en annan station. Kanske förmedlar gästerna i Den sista timmen namnet på hållplatsen.

Sonen med den långa snabeln fäst vid kvinnans bröst i Mor och son II minner om de första sextio sidorna i Swanns värld, första delen i Marcel Prousts spaning, där berättaren som pojke lider svåra kval av osäkerhet om moderns skall hinna med att kyssa honom god natt. Barndomens dramer och osynliga men tvingande band återkommer i Knutmans motivkrets, de ständigt återkommande men för varje varv förskjutna av den malande tiden.
     Höjdpunkterna är flera på utställningen. Kvinnan påpassad av lurande ovädersmoln står oförvägen men hindrad mitt i steget. Återkommande står modern eller kvinnan i allmänhet med ena axeln uppdragen, kutande rygg och slappt hängande händer. I mörk kostym och gloria förstelnas hon och glider åter in i de frivilliga minnenas värld, de som alltid ligger under ytan och kan framkallas till priset av ytterligare förvrängning och förlust.
     Första gallerirummet lyfter de levande ut i en närmast abstrakt rymd av himmelsfenomen över starkt formaliserad grund. Här framgår händernas sträckande hälsning mot eller från en tystad värld.

Stockholm 2018-05-29 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Mellan himmel och jord, 2016, opd,
92x72,5 cm © Bruno Knutman


Den sista timmen, 2014, opd, 74x60 cm
© Bruno Knutman


Ovädersmoln, 2016, opd, 81x65 cm
© Bruno Knutman


Galleri Magnus Karlsson, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com