1
  TEMA: ATT BLI KONSTNÄR
1
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst

Niklas Holmgren
VAD HAR HÄNT?
En mailkonversation mellan Niklas Holmgren (N) och Dan Wolgers (D)

D: Jag har hört att du som ung älskade att måla men att du ”fell out of painting” och kom att vika av på en annan väg, redan tidigt under din Mejantid.
Vad hände?

N: Det var inte riktigt så att jag slutade måla, snarare att jag fann filmen och det tog över. Men jag hade tappat min tro på måleriet, det hade jag. Och orsakerna till min förlorade tro är nog flera, jag skall försöka reda ut det.
     Klimatet på skolan var sådant att måleri ifrågasattes väldigt starkt, och när jag fick frågan från professorshåll om varför jag målar så hade jag inget svar. Eller, jag hade nog ett svar egentligen men jag trodde inte att det räckte med att svara som det var, att måleriet ger mig en känsla av att stå inför en högre sanning. Istället krånglade jag till det med märkliga koncept och tankegångar som jag trodde skulle göra mitt måleri relevant för andra och för mig själv. Det blev grumligt.
     Dessutom visste jag inte hur jag skulle måla efter att jag kommit in på Mejan, jag la alltså undan sökandet efter ”sanningen” och försökte måla utifrån mitt koncept istället, i vilket jag på något sätt gjorde narr av mitt tidigare måleri. Det här bidrog ju såklart till att mina verk blev därefter och jag minns hur gruvligt missförstådd jag kände mig när en vikarierande kvinnlig professor sa åt mig vid ett tillfälle att jag borde onanera hemma i garderoben istället för att försöka göra konst.
     Det skavde alltså inom mig att måleriet hade tappat mening. Men jag tappade inte lusten eller viljan alls, hela atmosfären i skolan upplevde jag, trots ifrågasättandet av måleriet, som fantastisk i det att man hela tiden främjade sökandet efter det genuina och egna uttrycket. Känslan av att ”du kan göra precis vad du vill” genomsyrade alla skolåren och det jag ytterst lärde mig var att ta saker i egna händer och genomföra dem fullt ut. Så när jag i årskurs 2 såg slutscenen i Bergmans Smultronstället, där de sommarklädda föräldrarna vinkar till huvudpersonen från andra sidan skärgårdsviken bestämde jag mig för att göra film. Och på min första filminspelning så minns jag att jag kände den där rena känslan i hela kroppen av att här ska jag vara, här finns det liv.

D: Hittade du några kompisar på Mejan?

N: Ja. Många av dem är fortfarande mina vänner och jag skulle kunna säga att det oöverträffat var livets stora fest men vi arbetade samtidigt väldigt hårt. På ett konstnärligt plan var det ju såklart viktigt att ha personer omkring sig för att prova sina idéer och tankar på, men sen genomförde jag också under studietiden en mängd samarbeten med klasskompisar i olika konstellationer. Det var performance, video, filmer, utställningar, teater m.m. Vilket såklart också i hög grad influerade mig och mina konstnärliga val.
     Jag träffade Charlotta Åkerblom som hade ett förflutet inom skådespeleri och som sedan blev skådespelare till yrket. Hon har spelat i många av mina filmer, bland annat den senaste från 2014 där vi båda kunde luta oss tillbaka mot den kommunikation vi byggt upp under åren på och efter Mejan. Även Sara Lundén har jag samarbetat med mycket, senast gjorde hon musiken till min film som jag gjorde på Fårö där även Ulrika Gunnarsdotter var med och stod för kostym.
     Ett av mina roligaste minnen från tiden på Mejan är nog när jag och ovan nämnda Charlotta och Linn Fernström blev uppkallade till rektor efter att vi under sommaren, efter årskurs 1, med ganska stor uppmärksamhet medverkat i Vattenfestivalens sommarutställning Kreativa kilometern. Han var inte glad alls: ”Att ni som elever på Kungliga Konsthögskolan medverkar i så tvivelaktiga sammanhang. Det måste finnas en gräns!”
     Inte minst har också alla de människor jag mötte och knöt band med under skoltiden haft enorm betydelse för mig nu de senaste åren när jag plötsligt återvänt till konstvärlden. Har faktiskt aldrig känt mig så välkommen någonstans, någon gång. Jag är rörd dels över att alla är kvar tjugo år senare, dels över att jag får lov att ta vid där jag lämnade. Dörrar står öppna helt enkelt och jag får vara med igen.

D: Vad gjorde du när du var liten?

N: Ett av mina tidigaste barndomsminnen är när jag var fem och på väg upp i hissen till BB på Lycksele lasarett. Med mig fanns min äldre bror och min pappa, vi var här för att träffa min lillasyster för första gången som precis kommit till världen. Jag minns hur jag tittade ner på mina ben som var iklädda marinblå manchesterjeans där knappen längst upp ovanför gylfen hade lossnat, och tänkte: ”Va stor jag är.”
     Inne på avdelningen fick jag möta min syster för första gången. I en hög säng på hjul låg hon stillsamt och en vit liten rosett av tunt sidenband var knuten runt hennes mörkt röda och spikraka hår i en tofs mitt på hjässan. Sjuksköterskan berättade för mig att: ”Nästa gång du kommer för att hälsa på din syster så kommer hon ha en skär rosett i håret, det skulle hon egentligen haft nu också men vi hittade inget band med den färgen idag.” Jag minns också hur jag kände en varm känsla i mitt bröst omedelbart när jag tittade på den lilla bebisen som var min syster. Jag förstod också på min mammas och pappas högtidlighet att det här var något speciellt som hade hänt.

Jag bad ofta min händiga och uppfinningsrika pappa om att göra kopior av saker jag sett på bilder i böcker. En liten kälke i trä med hjul och medar fanns avbildad i Ingen jul utan mormor och denna kälke gjorde mig galen av habegär. Han sa nej: ”Den kan jag inte göra åt dig, absolut inte, det är en teknisk omöjlighet.” Han visste inte hur man gjorde en sådan och hade inte heller det virke som behövdes. Nästa dag återkom jag till honom och bad om kälken igen för jag visste att min pappa, han kan bygga allt. Han sa återigen nej men då la jag till att han hade lovat mig kälken vid föregående tillfälle och sådär höll jag på till dess att jag till slut fick min vilja igenom. Och som jag älskade den där lilla miniatyrkälken med böjda medar framtill och en liten ratt som till och med fungerade.
     Nedanför vårt hus låg pastorsbostaden och pastorns dotter var min bästa lekkamrat under mina första elva år. När vi lekte var det som om tiden stod stilla och det värsta som fanns var när det var dags att äta lunch eller middag för efteråt var ofta stämningen försvunnen och svår att hitta igen. En gång lekte vi hela dagen lång hemma hos henne då hennes föräldrar var bortresta och jag av någon anledning aldrig blev hemkallad för någon måltid. Till slut var vi trötta och hungriga och började bråka. Jag blev så förskräckt av bråket att jag bara tystnade helt tvärt och Linnéa som pastorns dotter heter, somnade där på golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra utan drog mig sakta ut därifrån och blev sedan stående i mörkret inne i det övre lilla badrummet. Jag stor där inne i vad som kändes som en evighet och visste inte vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag någonsin kunna förklara vårt bråk för någon? Efter flera evigheter till så kom Linnéas föräldrar hem och hennes snälla mamma blev väldigt förvånad då hon hittade mig stående inne i mörkret vid toalettstolen.

Min bror var fem år äldre än jag och han och hans kompisar brukade leka indianer. Då kom brandstegen på vårt röda hus ofta till pass men jag vågade aldrig följa med när de klättrade upp där och försvann. Jag beundrade min bror och hans indianattiraljer som han själv tillverkat med hjälp av mammas och pappas kunskaper inom olika områden, särskilt det där halsbandet med svarta tofsar, blå pärlor och stora björn- eller vildsvinständer som han själv hade snickrat tyckte jag var extra mystiska och fina. Min bror hade också en samling med knivar och ormskinn som hängde ovanför hans säng på vårt sommarställe. Ormarna jagade han om somrarna, med hjälp av en ormklyka. En ormklyka är en vanlig gren av tjockare slag som har en y-form i ena änden. När han fångade huggormen satte han y-et precis nedanför ormens huvud och sköt sedan ihjäl den med sitt luftgevär. Vidare hade min bror också kunskapen att flå ormen genom att skära av huvudet, snitta upp kroppen och dra av skinnet i en enda lång rörelse. Så hade han ett nytt skinn att sätta upp intill de andra troféerna. Ormen låg sedan i solgasset utan skinn och utan huvud under den stora rönnen och sprattlade resten av dagen. Jag brukade sitta och titta på. En annan gång råkade min bror skjuta mig. Jag skulle sitta på den röda heltäckningsmattan i hans rum och hålla i en pricktavla men han missade och sköt mig mitt under foten istället. Då blev min bror väldigt rädd och även fast jag inte tyckte det gjorde speciellt ont fick jag välja vad som helst av hans finaste saker om jag inte berättade vad som hänt för mamma och pappa. Jag valde hans vinröda skrin med gulddetaljer.

När jag var elva år och vi hade kommit tillbaka hem efter sommaren så minns jag hur jag på avstånd betraktade min mamma när hon satt vid köksbordet och läste i dagstidningarna som kommit då vi varit borta. Hon var i en helt annan värld. Jag drabbades av någon sorts oförklarligt vemod, en känslostorm som rev upp mig inombords och jag ville bara gråta och kasta mig i hennes knä. Men det ville inte hon, för vid några få enstaka tillfällen om året kunde min mamma inte störas och det var bland annat det här tillfället, när alla sommarens dagstidningar skulle gås igenom.
     Dagarna gick efter den här till synes vardagliga händelsen och jag fortsatte att se på min mamma med den här nya och obegripliga blicken. Jag gick igenom mina besparingar som bestod av pengar från min farmor och från min mormor, tog sedan min gula Monark och for iväg ner till blomsterhandeln. Jag bestämde mig efter noga övervägande för en stor och dyr fuchsia, vad jag utgick ifrån när jag valde just denna blomma kan jag varken begripa eller minnas. Mamma reste sig från sin stol och kunde inte förstå varför jag hade köpt en så stor och fin present till henne helt plötsligt från ingenstans och ännu mindre förstod hon varför tårarna forsade nedför mina kinder när jag räckte fram den utan att kunna få fram ett ord. Jag förstod inte själv heller.

1

Förmiddag Ibrahim, olja på duk, 87 x 67 cm, 2017
© Niklas Holmgren. Jwan Yosef & Ricky Martin Collection Los Angeles
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

D: När lärde du dig läsa?

N: Det lästes högt för mig och mina syskon varje dag, av mamma, pappa, farmor och mormor i olika sammanhang. Pappa läste för mig när han kom hem från arbetet och mamma brukade läsa för mig vid sängdags, så minns jag det. Jag brukade samla ihop en hög med böcker till pappa tills han skulle komma hem på eftermiddagen och min favoritbok var Blomsterfesten i täppan av Elsa Beskow som var väldigt lång och hade extremt mycket text. Bilderna hade också något väldigt mystiskt över sig, illustrationerna var gjorda under en annan tid och det tilltalade mig för att saker var igenkännbara men samtidigt såg de så underliga ut och man fick lov att ibland till exempel fråga: ”Är det där en säng?”
     Jag lärde mig läsa själv under första terminen i årskurs ett. Jag fick ta två extra lektioner hos fröken Irma för säkerhets skull och enligt mina föräldrar så läste jag bättre än alla andra i klassen innan terminen var över. Bilderna i böckerna var det viktigaste och nästan alltid så tecknade jag av dem och när jag inte kunde få till det så fick jag min pappa i första hand att utföra teckningarna åt mig, eller i andra hand min mamma. Jag läste även högt för mig själv ibland i min röda säng, en gång kom mina föräldrar smygande upp medan jag höll låda och läste med olika röster som jag imiterade från de kassettband med sagor jag brukade lyssna på om och om igen till dess att de gick av. Jag minns bara svagt men jag tror att jag upptäckte att de stod där och tittade på mig och jag kände mig lite dum som inte tänkt på att jag kunde höras av andra.
     I tonåren ökade det. Jag fick alltid böcker i julklapp och till födelsedagar och jag lånade på biblioteket och köpte egna. En sommar läste jag allt som Agnes von Krusenstjerna skrivit samt all dramatik av Strindberg och Ibsen. Jag höll mig instängd i mitt rum på landet för att enbart göra avbrott för halvspringande promenader nattetid över våta ängar, allra helst i oväder. Då ville jag ut och känna regnet mot huden, vältra mig i det bleka nattljuset, smeka björkarnas stammar, om det gick att komma ut ur huset utan att väcka någon vill säga. För inte kunde jag visa den här galna sidan av mig själv, någon kunde ju bli orolig, så det bästa var egentligen ensamheten där jag var fri. Jag hade en hunger som inte kunde mättas, jag ville så gärna veta hur allt hängde samman i det stora och mystiska livet. ”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt, på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.”
     Bibliotekarien med sin bruna blus och bruna glasögon brukade le mot mig med sitt varma leende men jag skämdes över att jag lånade så mycket. Speciellt när jag började avslöja mitt orimliga intresse för konst, att jag specialbeställde böcker om vissa konstnärer, hur många böcker som helst om samma konstnär, gjorde ju att jag framstod som besatt. Hon var respektfull och hjälpsam men jag missaktade hennes tankar.

D: Vad var ditt första sommarjobb?

N: Något sommarjobb på det vanliga sättet som du kanske menar hade jag aldrig. Från att jag var sexton år så målade jag på mina lov och min mamma ringde till och med och sjukanmälde mig stora delar av min sista termin på gymnasiet så att jag skulle få mera tid till måleriet.
     Men på försommaren när jag var sjutton år så hörde en kvinna av sig till mig via telefon som jobbade i fotobutiken där jag brukade lämna in mina bilder för framkallning. Hon skrattade ursäktande på något sätt minns jag, när hon förklarade sitt ärende som gällde ett foto jag lämnat in hos dem: ”Det är en målning av en kvinna och en man i en båt, man ser det hela snett uppifrån.” Jag berättade att jag hade gjort den och hon undrade om tavlan var till salu och om hon skulle kunna få komma och titta på den. Då började mitt hjärta att slå. Jag ville absolut inte sälja den. Något pris sade vi inget om men innan samtalet var över så hade vi bestämt att hon skulle komma och titta på tavlan. Vid kvällsteet talade vi i familjen om vad målningen skulle kosta. Jag sa att mindre än 7000 kronor ville jag inte sälja den för och min storebror upplyste mig om att jag var ju en idiot för att det är alldeles för dyrt och då skulle hon ju inte köpa den, för sin egen del tyckte han att han valt fel i livet om jag så enkelt kunde få massa pengar för bara en målning. Mamma och pappa sa att jag inte fick bli besviken om hon inte köpte den, ”Du ska nog ändå sätta ett lägre pris.” ”Men jag tänker inte sälja den och om hon verkligen vill ha den så får hon väl betala!” Min röst skälvde tror jag. Kvinnan från fotobutiken, som hette Mary kom förbi någon dag senare och såg alldeles god och mild ut i sin blommiga sommarklänning. Jag utgick ifrån att hon var okunnig då det gällde konst. ”Men jag blev ju som stormförtjust”, sade hon och ville gärna betala 7 000 kronor för min målning. Jag var trevlig emot henne, det var jag, men jag granskade henne och önskade att hon hade varit annorlunda och framförallt mera kunnig men jag fick väl nöja mig tänkte jag. Köpet gjorde mig ihållande lycklig hela den sommaren.

D: När fattade du att det finns konstnärer?

N: Carola Häggkvist slog igenom när jag var åtta år och då förstod jag att hon var en artist men jag trodde att hon var den enda artisten. När jag satt med kassettbandspelaren beredd för att spela in hennes medverkan i Nöjesmaskinen så medverkade Agneta Fältskog också i programmet och jag tyckte hon var irriterande som skulle komma direkt efter Carola och börja sjunga och tro att hon var något. Att hon dessutom skulle hålla en mikrofon i handen precis som Carola? För mig var micken den viktigaste delen av Carola men efter hand förstod jag att artister fanns det flera av.
     Tidigare än så förstod jag nog att det fanns konstnärer men inte på ett lika tydligt sätt utan det uppdagades mera smygande. I trappen upp till övre våningen i huset där jag växte upp så fanns det en jättestor reproduktion av Carl Larssons Mammas och småflickornas rum. Den målningen skrämde mig innan jag ens visste vad en målning var men jag drogs till den samtidigt för att jag tyckte att den på något vis hörde ihop med min mamma och min mamma litade jag på och ville veta allt om. De ålderdomliga inslagen i målningen och framför allt konturerna gjorde mig dock rädd. Visserligen var jag rädd för väldigt mycket i min barndom men det här med konturerna gick över mitt förstånd. Ibland passade de in men ibland inte alls, målningen var mystisk.

Vårt hem var välbesökt. Vänner eller släktingar tittade förbi på en kopp kaffe eller så var det middag vid det stora matbordet inne i ”rummet” som vi kallade det. Till oss barn kom ofta frågan om vad vi skulle bli när vi blir stora, jag hade funderingar på kock eller fiskare.
     När frågan kom till mig hoppades mitt svar dock oftast över, istället sas det: ”Och Niklas, han ska bli konstnär han.” Det berodde på att jag tecknade så bra, ingen tecknade bättre än jag. Redan på 5-årskontrollen hade mina föräldrar fått frågan hur ofta de övade med mig. ”Övar på vad”, frågade min mamma skrämd? Det var tecknandet det syftades på eftersom jag redan kunde teckna tredimensionellt vilket var ovanligt för någon i min ålder.
     När de andra barnen, mina kusiner raserade huset med sina lekar kunde jag sitta i timtal och teckna, det var det bästa som fanns. Men konstnär var för mig i de tidiga åren ett abstrakt begrepp, jag märkte ju på de vuxna att det mera var något som man var, än ett yrke, men tonfallen som användes när konst kom på tal, de tyckte jag om.

Det kom i mitten av tonåren en stor vändpunkt som förändrade mig och definierade mig för gott. Jag hade i femtonårspresent fått ett set med oljefärger och jag hade ju tecknat och målat alltid så det fortsatte som vanligt. Jag kopierade Renoir för att det var en Renoirmålning på målarlådans omslag. Jag blev bättre och bättre med tiden och att jag fick så mycket beundran var en drivkraft i sig men så hände det något med mig.
     En vårdag gick jag hem tidigt från skolan, jag skolkade ibland för att jag upplevde ett obehag i skolan ganska ofta under högstadiet. Jag njöt av att vara ensam hemma i hemlighet, huset kändes extra stort. Jag fastnade för en sedan tidigare välbekant bokrygg i mammas bokhylla, Samtal om Zorn stod det med vita bokstäver. Jag öppnade boken och en målning av två kvinnor i profil på en klipphäll vid vatten uppenbarade sig. Deras hud i nästan samma blonda färg som klippan de sitter på. De rödaktiga skiftningarna på kinderna, armbågarna och fingertopparna. Och öronen helt och hållet genomlysta av solen i lysande rött. Jag minns att jag reste på mig från golvet och för första gången i livet kände ett allvar jag aldrig hade upplevt tidigare.

Stockholm 2019-11-27 © Niklas Holmgren i samtal med Dan Wolgers


Presentation: Niklas Holmgren, f. 1974 i Lycksele, bosatt och verksam i Stockholm. Han examinerades från Kungl. Konsthögskolan 2001 (MFA). Niklas började som målare men har sedan högskoletiden varit verksam som regissör och manusförfattare inom spelfilm. 2015 återupptog han måleriet och har sedan dess uteslutande arbetat med det och under 2020 har han residens på Iaspis i Stockholm. Se vidare: www.nholmgren.com

Om projektet | Stiftelsen Hilding Linnqvists konst | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text
 
 
s