1
  TEMA: ATT BLI KONSTNÄR
1
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst

Jakob Ojanen
DET SVÅRA ÄR ATT BÖRJA SE

9 år på konsthögskola, förberedande konstskolor och folkhögskola
11 år som “yrkesverksam konstnär”
8 år som lärare på en förberedande konstskola
1 + 2 år med arbetsstipendium
Är jag konstnär nu?

***

Varför klingar det alltid falskt i mina egna öron när jag ska berätta för nya bekanta vad jag arbetar med:
    Jag är konstnär... eller, jag jobbar på en konstskola som lärare. Det måste man ju. Försörja sig. Jag har ju familj. Två barn. En fru har jag också. Hon är faktiskt också konstnär. Bra konstnär… Fast hon jobbar heltid med annat. Det är ju bra. Att hon jobbar heltid alltså. Hur skulle det annars gå? Vi har ju två barn…
     Min partner sökte alla konsthögskolorna i Sverige många, många gånger. Jag uppmuntrade henne. Backade henne. Trodde på henne. Hon var ju bäst! Och jag hade ju kommit in på konsthögskola, (två stycken samtidigt till och med) så jag borde ju verkligen veta.
     Men hon kom aldrig in. Sista gången hon sökte var hon 40 år.
Hela systemet är riggat. Fel. Ett lotteri. Varför kom jag in och inte hon? Jag tycker fortfarande att hon är bättre konstnär än jag, för hon är konstnär ändå. Kanske inte lika ofta men alltid den bästa. Hon är min samtalspartner i ateljén och när jag ställer ut behöver jag hennes försäkran att det är bra. Annars vet jag inte om utställningen är nåt att ha.

***

Idag hade jag ett samtal med en av mina studenter som går andra året på Västerås Konstskola. Han har fått avslag på alla konsthögskolor han sökt: Kungl. Konsthögskolan, Konstfack, Akademin Valand, Konsthögskolan i Malmö, Konsthögskolan i Umeå och Trondheims Konsthögskola. Hans dröm är att bli konstnär. I två år har han målat och målat och målat. Han har utvecklats så mycket man kan på denna tid. Jag menar, två år är ingenting. Men de första åren är på något sätt de mest betydelsefulla. Så var det för mig i alla fall. Det är där seendet börjar väckas ur sin slummer. Där allting börjar.
     Men nu då, när han fått alla avslag och hans seende precis vaknat. Vad säger man till honom nu? Alla avslag som stängt dörrarna och ett ofullständigt gymnasiebetyg, inga mer studielån på förberedande skolor. Ingen tilltro alls till högskolornas ansökningssystem, där man inte får någon som helst återkoppling på arbetsproverna. Arbetsproverna, som var hundratals timmars slit i ateljén och som betydde mer än sömn, mat och vänner, är nu bara ett ingenting. Ett Nej.
      Han säger att han ska börja tatuera hos en kompis som har en studio. Inte för han vill men för att han måste försörja sig. Och fotorealistiska tatueringar kan man få in en slant på. Realistiska var också hans målningar. En realism med sydamerikanska och surrealistiska bildelement. Inte den hetaste trenden på konsthögskolorna. Men jag trodde ändå det skulle finnas en chans att han skulle komma vidare. I alla fall till inlämning eller intervju. En nyfiken och intelligent person som skulle kunna göra nåt riktigt av de där 3-5 åren. Med en bakgrund uppvuxen i Chile med sex syskon, nu boende i Upplands Väsby.
     Snacka om obreddad rekrytering att inte ta in honom.

***

Varför blev både jag och min yngre bror konstnärer? Uppvuxna i Irsta, en liten villaförort till Västerås. Med en pappa som var urmakare som tagit över uraffären efter sin far. Vår mamma jobbade med det mesta när vi var barn: på ålderdomshem, som lärarvikarie, ICAs kafferosteri (som la ner 1992), arbetslös med olika insatser som till exempel en metallsvarvarutbildning. Men till slut hamnade även hon i familjeföretaget som affärsbiträde på uraffären. Affärerna gick nog helt ok, tills mobiltelefonerna kom. Det blev tuffare både med familjeföretaget och privatlivet, separation och sedan en stängd butik och mamma stod utan jobb igen. Hon hade en ganska tuff barndom. Där hennes egen mamma gått bort alltför tidigt i cancer. Jag tror min mamma var bara 14 år då. Själv gick även hon bort alltför tidigt, 49 år. Jag hittade henne livlös på sitt eget köksgolv. Hon orkade inte leva mer. Jag var 23 år och gick mitt första år på Konstfack. Joakim, min konstnärsbror, gick på gymnasiet fortfarande. Vår äldsta bror David bodde i Göteborg. Antingen jobbade han fortfarande på Systembolaget eller så hade han börjat sin yrkesutbildning till plattsättare. Vilket han jobbar med idag, boende i Västerås.
Hemmet var fullt med idrott. Alltid sport på tv. Mest handboll. Men vi provade nog alla sporter som vi kom över.
     Kulturintresset var musik, rock och populärmusik. Farsan hade nog Irstas största vinylsamling när jag var liten. Storebror David hade kompisar på högstadiet och på gymnasiet som var musiknördar och dom var hemma hos oss och grävde i backarna med stor entusiasm. Zappa, Beatles, Led Zeppelin, Bob Marley, Black Uhuru, Augustus Pablo, Clash, Sex Pistols, Elvis Costello.

***

Jag kan inte minnas att vi besökte något konstmuseum eller någon konstutställning som barn. Så att ens tänka att man skulle kunna bli konstnär fanns inte. Men det fanns några konstnärer i den yttre periferin och mamma hade faktiskt ett litet intresse av bild. Tror även hon kunde teckna skapligt, hade gått på folkhögskola och kände lite lokala Västeråskonstnärer. Så det fanns ett par oljemålningar av någon av hennes bekanta hemma på väggen.
     En gång knackade en konstnär på vår dörr, han pratade engelska minns jag. Han hade flera konstverk med sig, några ihoprullade som han visade oss. Jag tror jag kan ha varit 9-10 år. Mamma köpte en ganska stor tavla. Säkert 70x120 cm. Den luktade olja och jag blev väldigt fascinerad av hur oljan var så tredimensionell och fysisk. När jag nu tänker tillbaka måste jag ha känt på ytan och färgen många gånger. Färgen var pålagd med palettkniv i snabba snitsiga gester som skapade vågor och rörelse. Det var ett strandmotiv: en gul orange solnedgång och en fiskarbåt, havsskum mot sandstranden. Om jag minns rätt så kostade tavlan 500 kronor. Jag tror det blev en stor diskussion om köpet när pappa kom hem.

 

1

Samhällsbygget (Skylt), ca 150 x 30 x 20 cm, 2019 © Jakob Ojanen
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

Det svåra är att börja se.

Man tvekar inför det som kan bli.

Innan man kan se så bör man ha gjort något. Innan man gjort något bör man ha tänkt något. Det tänkta ska gärna vara på något man tidigare gjort men inte sett.

Det man sedan gör kan lika gärna bli något annat
eller något tredje.

Men man ska passa sig att se det först tänkta.
Det blir ofta tråkigt

Att försöka sova några minuter i en fåtölj är att rekommendera. Då börjar man ofta se på nytt.
Man sover gärna i en grön fåtölj lite på tvären. Man flyttar ner nackkudden för att ge ländryggen stöd. Ibland så stryps blodtillförseln vid knävecket och foten somnar.

Huvudet dåsar
Ögonlocken blir tyngre.

Man öppnar ögonen efter fyra minuter
Nu ser man!
En snabb attack!
På't bara!

Arbete

Nu är det dax att inta seendets position i fåtöljen igen
Nu är huvudet och seendet klarvaket.
Nu gäller det att inte slumra till

Oro och tvekan

Seendet är med och kisar

Oro och tvekan

Modet bör finnas med
Samtidigt ska minnet av det sedda finnas med.

Handen provar några gånger att följa tanken och seendet.
Är muskelminnet med?
Då är allt bra.
För en stund

Seendet är lömskt

Det svåra är att kliva ur och se lite vid sidan av sig själv. Det är inte som att se eller läsa om andras arbeten. Det är bedrägligt lätt att leva sig in i andra.
Man läser en intervju eller ser en film hur de gör. Man blir inspirerad och tänker i nya banor tror man. Men i sin fåtölj ser man på det man gjort och det är inte som det ska. Inte egentligen.

Det stämmer inte.

Då får man flytta nackkudden bakom svanken igen och börja om. Sätta på kaffe. Nollställa sig och allt sånt.

Villkoren man har är den egna fåtöljen.
Den egna fåtöljen och seendet.

 

Stockholm 2019-09-24 © Jakob Ojanen


Presentation: Jakob Ojanen (f. 1980) Bosatt och verksam i Stockholm. Tog MFA på Konstfack 2008. Kommande utställning oktober 2019 på Waldemarsudde - Åke Andrén stiftelsens stipendiatutställning. För mer info: www.jakobojanen.com

Om projektet | Stiftelsen Hilding Linnqvists konst | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text