Redan i utställningstiteln, Resonance, antyds kopplingarna till ljud och tonalitet. Men det tycks snarare vara naturens ekande anslag än notbaserad musik det handlar om. Återkommande är landskapen, fragmenterade i en uppbruten facettstruktur. Men de rent figurativa inslagen, eller ska man säga cartoonliknande, är ändå helt avgörande. I sättet att beskriva bergskedjor och klippformationer söker sig associationerna till Roger Mettos teknik, kanske också vad det gäller de uppskruvade färgackorden. Men jag förmodar att kopplingen är helt omedveten.

Marie Dahlstrand har ett analytiskt förhållningssätt till naturens struktur och materialitet, ofta närd av ett neutralt värdeperspektiv. Ett slags abstrakta färgspektran skapas av jord, träd och dimhöljda bergskedjor. Jag söker febrilt efter referenser till den västkustska traditionen (hon bor i Göteborg), men kan inte finna något vattentätt argument för att hon stilistiskt inspirerats av den. Däremot verkar allt utspela sig i ett sagans land. Men det är inte vilken saga som helst. Det drömska är av en svårdefinierad vakenkaraktär, beskrivet i ett milt berättarrus.

Notes V © Marie Dahlstrand (Klicka på bilden för hög upplösning)

I collagen lämnar Marie Dahlstrand sin egendefinierade terra firma. Flyktpunkten har plötsligt försvunnit och det rytmiska spelet mellan de urklippta formerna antar i än högre grad facettliknande konstellationer. Abstraktionen och det mönsterlika blir tydligare, liksom det närmast textila i uttrycket. Visst spelar teckningen fortfarande en viktig roll, men mer av understödjande karaktär.
     Collagens oregelbundenhet och assymetriska avslut – i kontrast till målningarnas rektangulära – skapar avsevärd spännvidd. De erbjuder alternativa ingångar till de mer figurativt hållna verken. Dessutom bidrar de till en utställningsteknisk dynamik av det mer välgörande slaget.

Stockholm 2019-04-17 © Leif Mattsson