www.omkonst.se:
Göteborgs internationella konstbiennal
Vi är en del av labyrinten

GIBCA 2019, Part of the Labyrinth – Röda Stens konsthall, Göteborgs konsthall, Franska tomten, Naturhistoriska museet, 7/9–17/11 2019
Text: Olle Niklasson

skriv ut denna text
Walking with shadows © Eric Magassa
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Avskrift av en träda © Åsa Elzé́n
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Tionde upplagan av GIBCA är curerad av Lisa Rosendahl, en roll hon kommer att ha också 2021. Hon ser de två biennalerna som ett sammanhängande projekt där 2019 handlar om temapresentationen som sedan kommer att utvecklas om två år. Titeln, Part of the labyrinth, är lånad från den danska poeten Inger Christensens kommenterade fortsättning på Descartes Cogito ergo sum, ”Jag tänker/alltså är jag del/av labyrinten”. Ska man försöka sammanfatta 2019 års biennal blir det en uppgörelse med ett binärt synsätt på världen. Istället får vi tolkningar som mer liknar tilltrasslade labyrinter där varken rörelse eller tid är linjära, där man måste se bakåt samtidigt som man går framåt och där inget är varken eller utan både och.  

Unbinding time © Kajsa Dahlberg

Utställningen i Röda Stens konsthall är presenterad på ett sätt som överraskar genom sin estetik, och det är ögat, glädjande nog, och inte hjärnan, som tar emot de första impulserna. Ljussättningen i Röda Stens stora katedral är sparsam och skapar rum åt de olika verken samtidigt som den välkomnar reflektion vilket inte minst passar utställningens textila verk.
    Åsa Elzéns Avskrift av en träda, är hennes tolkning av en matta till kvinnliga medborgarskolans bibliotek på Fogelstad, vävd av Maja och Amelie Fjæstad 1920, där originalets linne och ull ersatts av påsydda gamla madrassvar, bitar av gardiner och andra kasserade textilier. Den stora mattans tidsresa från Fogelstads 1920-tal får också sällskap av två parallella skeenden i mönstret: stilleståndets träda i mittpartiets plogfåror och den ständiga rörelsen i bården runt om.

Susanne Kriemanns Canopy, canopy är ett skräckscenario i ultrarapid där de skira tygerna färgats av förgiftade växter och jord från en övergiven urangruva och där verkets färger kommer att skifta under utställningens gång eftersom pigmenten förändras i solljus. Strålningen runt gruvan kommer däremot att vara kvar i åtminstone 100 000 år till.
    Unbinding time heter Kajsa Dahlbergs installation där två filmer projiceras på hängande tyger, den ena en intervju med den danska pjäsförfattaren Ulla Rynn, den andra en svartvit film om tång, en växt som också använts till framkallningen av filmen. Två saker fascinerar här: att filmen blandar natur, kemi och Shibari, japansk bondage, och att projektionen på det vågiga tyget får vatten att återges helt naturligt medan industriellt tillverkade objekt med raka och skarpa kanter blir mjukt böljande.

Som ett undertema relaterat till Göteborgs 400-årsjubileum 2021 har Lisa Rosendahl uppmärksammat ett mörkt kapitel i Sveriges historia då nationen blev del av 1700-talets slavhandel tack vare att Sverige fick den karibiska ön St Barthélemy mot att Frankrike fick en bit av Göteborgs hamn i en bytesaffär. På den så kallade Franska tomten vid hamnen har Eric Magassa, med rötter i Sverige, Frankrike och Senegal, gjort ett omfattande collage kallat Walking with shadows där han, inte för första gången, kommenterar etnicitet, främlingskap och kulturell appropriering.
     Knutet till platsen är också ett suggestivt ljudverk av Ayesha Hameed, A transatlantic periodic table, som gräver i slavhandelns transaktioner där guld, järn, pärlor och människor är valutan.
I årets utställning ingår också ett annat ljudverk, The Gothenburg suite: Underground av Pia Sandström, som tar sin utgångspunkt i utgrävningarna under stadsdelen Haga för infrastrukturprojektet Västlänken. 

Väggteckning © Knud Stampe

I Naturhistoriska museets del av utställningen har Lisa Rosendahl velat visa dels verk som betraktar naturen ur ett icke-naturvetenskapligt perspektiv, dels teknologins syn på människan. Jag förstår idén men konflikten med museets egna objekt plus att flera av verken i sig är lite för teoriknastriga gör att det blir svårt att engagera både tankar och känslor.
     Annika Erikssons And they were loved, där hon visar stillbilder på alla de husdjur som tjänstgör som projektionsytor för mänskliga känslor, och Sean Dockrays Learning from Youtube, som guidar genom Googles datainsamling, visar här på två sidor av något djupt mänskligt som förvandlas till algoritmer som används för att styra vår tillvaro.

Den fjärde scenen för Part of the labyrinth är Göteborgs konsthall, och i den vita kuben känns också allt mer förutsägbart. Borta är Röda Stens förföriska ljussättning och Naturhistoriska museets irriterande krockar. Istället presenteras samtidskonst, typ, rätt upp och ner.
Och kanske är det därför Michelle Dizons White gaze, som kommenterar rasism genom gamla bilder från National Geographic, känns platt jämfört med hennes installation The archive’s fold som var ett av Röda Stens starkaste verk. Det jag tar med mig från konsthallen blir istället Knud Stampes Väggteckning från kullagertillverkaren SKF:s matsal och Sissel M Berghs Maadth (rotvälta). Två engagerade verk som jag upplever kommer ur personliga ställningstaganden och som därför når längre än många andra som oavsett innehåll blir betraktelser och kommentarer utifrån.

Till sist bara en tanke om biennalens grafiska profil där man mixar frakturstil med en modern sans-serif. Tanken är förstås att även grafiskt peka på 400-årsspannet mellan 1600- och 2000-tal men problemet med frakturstilen är att den för så gott som alla idag signalerar antingen nazism eller hårdrock och väldigt lite annat, och där faller kopplingen till ambitionen att visa nya världsbilder och ständigt skiftande perspektiv. I en biennal som i övrigt känns i huvudsak genomtänkt är det något man hade kunnat undvika.

Göteborg 2019-09-17 © Olle Niklasson


 


 

 

 


Studie nr 11 (rekonstruerat platsminne) detalj
© Hanna Romin

 

 


Nedgrävning © Harald Persson

 

 


Learning from Youtube © Sean Dockray

 

 


The archive's fold © Michelle Dizon


Foto: Olle Niklasson

 


Göteborgs Internationella Konstbiennal, GIBCA | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com