1
  TEMA: ATT BLI KONSTNÄR
1
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst

Kristoffer Grip
GRÄNSPASSAGEN

Konstnärskapet är ett sätt att agera, att skapa sig ett handlingsutrymme. Mitt konstnärliga arbete handlar om att gå över en gräns in till ett närmast transformativt tillstånd, som i sin tur kan ta sig skilda uttryck. I drygt tio år var jag sångare och textförfattare i ett flitigt turnerande elektroniskt rockband. De dubbla tillhörigheterna på scen och i ateljén korsbefruktade varandra. Det var en dröm att kuska runt på Autobahn i en skåpbil med fem andra och ett halvt ton utrustning och uppträda på scener i hela Europa, att hålla en berättelse igång, en känsla av att ha en uppgift.
     Men med tiden började det för mig handla om något mycket mer än musik, något både skräckinjagande och fascinerande, kanske det som Rudolf Otto beskrev med orden ”tremendum et fascinans”, det ”numinösa” som lockar och hotar i sin väldighet och obegriplighet. Fasa och fascination, för mig utgjordes detta av personan som uppstår på scen, en förstärkt version av mig själv som fixerad av tiden bara befinner sig i nuet. Det som drabbade mig var att den personan faktiskt, just då, existerade. Den var jag och samtidigt någon annan, någon tidlös.

Musikscenen blev min passage in över gränsen, men det var först genom att helt ge upp musiklivet med allt vad det innebär av kompromisser, tillfällig bekräftelse, promotion och logistik, som det egentliga sökandet i konsten kunde ta vid. Scenen uppstod för mig på nytt i måleriet, i utforskandet av dess materiella förutsättningar, dess historiskt bildmässiga innehåll och i en besatthet av kulör och pigment. I måleriet upprättar jag en plats där mitt sökande kan fortsätta, en komplex och krokig väg mot ett språk som tar mig till gränsövergången. Det här sökandet är orsaken till att jag gräver ner mig i historiska skeenden, politisk filosofi och den mystiska traditionen. Till att jag, som förmodat sekulär, blivit besatt av kyrkor, förmoderna kulter och religiös symbolik.
     Under dogmer, myter och uppskruvad maktutövning ser jag personer från andra tider och sammanhang som försökt få svar på samma fråga, vad är det för tillstånd som vi människor hela tiden relaterar till som mer än oss själva? Som går utöver personen, som utlovar och kräver, som vi kanske bara kan nå när vi tappat förståndet, klätt av oss alla föreställningar om världen och krälar bland glassplitter och utspillt palinká-brännvin på ett scengolv på en provisorisk rockklubb i södra Ungern, bankar huvudet i monitorn medan orden i mikrofonen blir obegripliga, kallande rop mot natten. För där vid scenkanten, i döda vinkeln mellan frontbelysning och publik, är möjligheterna utan gräns.

1

Fire spirit, 32 x 25 cm, olja på pannå, 2019 © Kristoffer Grip
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

Människors behov av att hitta på och gestalta sådant som inte finns beskrivs ofta av naturvetenskapen som en biprodukt av vår evolutionära anpassningsförmåga. För att överleva har vi lärt oss viktiga saker som att prata, odla, filtrera vatten och klyva atomkärnor. Men det vi gör därutöver som att skapa bilder, sjunga, bygga pyramider och binda vackra kransar är meningslösa övningar för våra hjärnor, vår kultur har liksom bara råkat uppstå.
     Därför var upptäckten av Göbekli Tepe år 1994 så förbryllande. Den 12 000 år gamla kultplatsen i södra Turkiet, med avancerade stenbyggnationer och skulpturer av djurgudar, verkar vara en rest av ett nomadiskt folk som vid platsens grundande helt saknade tamboskap och metallverktyg och som inte bedrev jordbruk. Här har den ”meningslösa” kulturen varit själva drivkraften till samhällsutvecklingen. Tempelbyggarna vid Göbekli Tepe blev bofasta och började med jordbruk för att kunna bygga sitt tempel, inte tvärtom.
     I Världen av igår berättar Stefan Zweig hur de judiska, borgerliga familjerna i sekelskiftets Wien aldrig lyckades hålla sina familjeföretag igång längre än ett par släktled. Orsaken var enligt Zweig att pengar inom denna krets, som han själv tillhörde, aldrig sågs som ett självändamål utan istället som medel för att kunna ägna sig åt sådant som faktiskt betyder något, som konst, kultur och akademisk förkovran. Efter några generationer av affärsmän och bankirer blev barnen ofelbart violinister, målare och filosofer, i många fall oerhört tongivande, men det var inte lika lönsamt för affärerna.

Som konstnär gäller det att både slå sig till ro och att röra sig nomadiskt, såväl höja sig över molnen som kräla i dyn, däremellan nästlas in i livets nycker. Det kan kännas helt självklart men samtidigt vanvettigt att lämna på förskolan och ”gå till jobbet”. Människor i vardagen blir ofta lite ställda när de får höra om mitt yrkesval, osäkra på om de gjort en missbedömning av mig, det här kan ju handla om en riktigt skum typ.
     Det är ett yrke av gränsöverskridande och efterliknande, mimikry, som en Sepiidae-bläckfisk som kan härma flera arter ur sin omgivning men saknar egen färg. Några gånger per år blossar det upp skandaler kring någon som anses ha gått för långt, det mest provocerande verkar vara att konstnären korsat en gräns, övervunnit regler, hittat ett kryphål, just det som väl alla människor alltid strävar efter?

Jag får ofta frågan om det inte är svårt att hålla sig inspirerad hela tiden, men för mig är det inte det som är det svåra, snarare ligger uppgiften i att kunna fortsätta jobba även när jag inte är inspirerad, när jag går till ateljén genom duggregnet på måndagsmorgonen i slutet av november, då en världsledare gjort något dumt, när månadens resurser börjar tryta och jag börjar känna mig rätt krasslig men ändå inte har något fast jobb att sjukanmäla mig till.
     Att i det läget trots allt kunna utföra mitt arbete är den verkliga uppgiften. Visserligen ungefär som alla andra med ett arbete, men ändå helt annorlunda, för när jag går över gränsen in i ateljén är jag ändå, mellan dagistider, ansökningar, brödjobb och obetalda semestrar, under korta stunder helt fri.
     Motsättningen här i mittpunkten av det hela är att jag för att ta konsten på fullaste allvar behöver disciplinera mig och se det som vilket vanligt jobb som helst, samtidigt som jag just för att ta konsten på allvar måste se hur radikalt annorlunda denna sysselsättning är. Den går på tvärs mot alla kategorier, rör sig mellan olika klasser och sammanhang, utan att någonsin höra till en enda.
     Med allt jag kan intressera mig för, försvinna i, jagas av eller maniskt följa har konstnärsyrket visat sig vara den enda plats som är tillräckligt osäker och odefinierad, ja kanske fri, för att jag på allvar ska kunna arbeta i själva kärnan, i källkoden av att vara människa. Där kan jag ställa mig helt apart, för att från sidan kika in backstage och se sprickorna där ljuset lyser in. Där finns min gränspassage.

Stockholm 2020-01-16 © Kristoffer Grip


Presentation: Kristoffer Grip, f. 1984 i Stockholm, bosatt och verksam i Stockholm och i Övre Skarup, Blekinge. Masterexamen från Konsthögskolan, Umeå universitet, 2013. Senast aktuell i oktober 2019 med separatutställningen Carnelian Dream på Alta Art Space, Malmö.
Se vidare: www.kristoffergrip.com

Om projektet | Stiftelsen Hilding Linnqvists konst | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text