Med fjäderlätt elegans rycker Hreinn Fridfinnssons objekt tag i betraktarens uppmärksamhet. Till skillnad från den sammanbitna konceptkonsten står Fridfinnsson bakom en lyrisk konceptualism som engagerar. Här finns inga hårddragna konceptuella formler utan istället en poetisk kvickhet som kittlar nyfikenheten. Att kliva in i hans värld är som att kliva in i en sfär som åberopar ett barns oinskränkta upptäckarlust med ständig bakomliggande humor. Ja, Fridfinnssons konceptkonst är kul.
     Hans konst bör klassas som konceptkonst i den mån att den är idédriven. Men objektets dematerialisering går inte alltid fullt ut. Förhållandet mellan objekt och idé är ett finstämt sådant där de ofta alldagliga objekten infinner sig i världen med lätthet. Som små vitsiga subjekt fungerar de som språngbrädor till en idé eller historia. Fridfinnsson verkar alltså inte särskilt intresserad av att fylla världen med nya objekt som tar plats, utan vrider och vänder på världen här runtom oss, på ett tjusigt och sinnrikt sätt.

Composition, 2016 © Hreinn Fridfinnsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Verket Composition (2016-) är ett elegant exempel där objektet är högst aktivt. På ett podium ligger två stenklumpar, en bit järnmalm och en meteorit från yttre rymden. Ovanför dem svävar fyra små magneter fästa på ultratunna trådar som alla graviterar spikrakt mot de magnetitrika stenarna. Verket är alltså bokstavligen laddat med naturkraft, som en ständigt pågående naturlig performance.
     Naturen är ofta närvarande i Fridfinnssons verk, så även i denna utställning. I den ambitiösa installationen Hulduklettur (2017) projiceras scener av svallande vågor på ett berg av kartonger. Överallt i installationen gömmer sig nya upptäckter. I någon låda finns en galaxbild och i en annan möts en knallorange insida. Uråldriga snäckliknande ammoniter som reflekteras i integrerade speglar figurerar här och var, och ovanför kartongberget skymtas en stjärnhimmel av glittrande kristaller. Sammantaget påminner installationen om ett stilfullt och samstämt mikrokosmos fyllt av kuriösa naturalier som anspelar på jordens begynnelse.

På ett annat ställe har en pil spetsat utställningsrummets vita kub som del i verket Point / Counterpoint (2017-), precis i höjd med huvudet på besökaren, som blir på sin vakt. Utställningsbesöket är alltså lustfyllt. Frågan är dock om antalet verk rentav är för väl tilltaget på den förhållandevis lilla utställningsytan. Några är äldre och flera har visats tidigare. Å andra sidan gör sig Fridfinnssons verk utmärkta i mångfald. Såsom i ett musikstycke plingar det till i hjärnan varje gång en flyktig idé tar språng för att sedan klinga ut innan ett nytt möte väntas. Man vet att det finns någonting där, men inte riktigt vad, och man vill ha mer.

Stockholm 2020-11-25 © Emil Ivedal