På den tiden när varje högstadieskola och gymnasium var utrustat med en rökruta, eller rentav ett rökrum inomhus, var platsen den centrala för såväl rökare som icke-rökare, de senare var rätt få. De lade man helt enkelt inte märke till. Pyramiden av relationer som det gällde att bemästra bevakades och kommenterades. Orden pyrde.
     Klara Kristalovas vägg med raden av betraktande kvinnofigurer i tusch för tanken till detta ungdomens ritualiserade rangordningsförfarande. Vissa ser inåt men alla stirrar ändå mot Blondinen (den bemålade keramikskulpturen). Hon har lämnat gruppen och med blänkande blå ögonlock, med senpubertal övervikt och behagen på plats travar hon ut. Minnena går upp i rök och återvänder sammanfattande och kristalliskt tydliga senare.
     Klara Kristalova har en sällsam förmåga att gestalta dessa osynliga spänningsförhållanden såväl inom individer som mellan dem. Om den aktuella utställningen är tillbakablickande är väl främst min tolkning. Men det finns en intressant återhållsam ton i installationen som påminner om den långsamhetens lov som krävs för att återväcka minnen som tidigare gått upp i rök.

Dagar och nätter i skogen © Klara Kristalova (Klicka på bilden för hög upplösning)

Centralt i galleriets första rum står Molnet, balanserade på höga, blanka klackar med kroppen insvept. Runt om kastar solen strålarna mot köttets stumma mask på väggen tvärsöver. Flickan eller kvinnofiguren i rummets ena hörn vältrar sig i druvornas berg av överflöd i Allt är mitt. Tvärsöver på diagonalen sitter April på väg och väntande med ett beskyddande grepp om väskan. Gesten är som hämtad från första intervjun eller skoldagen för terminen, men vilket stadium det gäller låter sig inte utläsas.
     Väntar gör också de hemlösa på Stocken i gallerirummet längst in, som sitter samman som ett uttråkat tonårsgäng. Figuren i klut och förkläde som omfamnar en gigantisk fågel sticker av men är ändå del i gruppen. Det är mina minnen som skickar mig tillbaka till sent 1970-tal som får fäste genom den berättelsernas öppenhet som Klara Kristalova alltid lyckas hålla. Distinkt och svävande är hennes porträtt av flickan som numera är en häst. Upp i rök går kanske tankarna hos den promenerande vars huvud upplöses i ett moln med stumt blickande ögonhålor.

Klara Kristalovas transformationer försiggår även i de större collagen som är ett nytt inslag för mig och intressant då hon i dem tar risken att låta sig kollegialt jämföras. Främst fungerar de utmärkt för utställningens dynamik och öppet hållna historier. Jag misstänker att de framgent kan få en än mer betydande roll för dramatik och regi vilket i så fall blir intressant att följa.        

Stockholm 2020-05-20 © Susanna Slöör