En gemensam nämnare torde dock vara vikten som de tillmäter tingen och sina omgivningar som minst lika viktiga för processen som själva arbetet i ateljén. Tilda Lovell söker sitt material i naturens överflöd av lämningar på väg att upplösas som torkade rötter, kvistar, skelettdelar eller bark. Sara-Vide Ericson har tidigare vittnat om hur motiven till hennes målningar måste styras av upplevelsen av dem i förväg. De växer utifrån hur konstnären rör sig på platsen. Det draget är kanske mindre intressant för henne idag. Men det är en målarsanning från det förflutna att du inte förstår vad du ser utan att själv känna hur tyngd- och rörelselagar påverkar din kropp.

Supernatural Helper © Sara-Vide Ericson

I bådas fall är det hälsingenaturen som ger smak, färg, doft, känsla, syn och ljud åt verken. Att stå eller snarare överbrygga de fem sinnenas trösklar är kännetecknet för den goda bildkonsten i mina ögon. Ett verk måste verkligen kännas på tungan eller sniffande trängas sig på som en snyting eller omfamning. Därtill får den gärna inge aningar om ett bortanför dessa upplevelser, som på ut- eller inandning. Därför har jag särskilt svårt för fotobaserat måleri som inte förmår att kringgå den pådyvlade berättelse som synen begränsar upplevelsen till.
      Det gläder mig då att ta del av Sara-Vide Ericsons alltmer mogna måleri där hon överskrider sitt innehåll genom att låta det materiella och sinnesvidgande tala. Nu finns här doft och väderlek, temperatur och trolleri på ett alltmer övertygande vis.

Sandlands (detalj) © Tilda Lovell

Tilda Lovells egenartade pussel som redan tidigt lät sig njutbart gå vilse i Hieronymus Boschs visioner om de mest saliga och osaliga fortsätter att ge rum åt hemsökelser. Det kan vara rena hjärnspöken eller hälsningar från naturen och dess invånare, utöver människan att de verkligen kan ge svar på tal. Jag ler lite extra åt gröngölingen som hackat trädets DNA och skapat en ångestriden hålögd trädstam. Och tänker på ett liknande öde vi nyligen läst om hur den hotfulla större hackspetten ägnat sig åt fräck ad lib på arkitektritade trähus. Både Tilda Lovell och Sara-Vide Ericson är knappast obekväma med att naturen slår tillbaka utan snarast fascinerade av allt som inte låter sig tyglas.

Det är även tilltalande att konstnärerna tillsammans med konsthallen skapat en välbalanserad utställning som ger rum åt tystnader och mellanrum. Horror vacui som princip för hängningen kan roa i stunden, men här är det viktigt att verken får klinga ut med och mot varandra. Tilda Lovells sittande assemblage som bildar drottningen i sin trumpetsnäcka vilar sedd i rätt vinkel huvudet mot Sara-Vide Ericsons konkava hålrum fyllt av snäckliknande ögonglitter. Fler sådana möten finns att urskilja, särskilt om man som besökare sätter sig på huk och utmanar ögats vanepositioner. Gör dig liten så gör utställningen dig stor.  

Stockholm 2023-08-30 © Susanna Slöör