Kanske kan ett udda ord som koreopoesi fungera som beteckning för den blandning av rörelse och fixerad men mångtydig form som kännetecknar Maria Nordins bilder. Kvinnor i olika kroppsställningar är stommen i kompositionerna. Kropparnas åtbörder blir tecken, utan att vara metaforiska. Det är påtagligt att det så konkreta bildspråket här alltid lämnar entydigheten. Bildernas frusna koreografi får i stället poesins öppenhet. Ibland känns det som om det så föreställande inte nöjer sig med att avbilda något utan ger sig in i och blandar sig med det abstrakta.
       De här bilderna, som alla har gjorts det senaste året, har sitt ursprung i collage av fotografier Maria Nordin tagit och Photoshop-bearbetat. Det ger kompositionernas konturer, arenan för måleriet. På den spelplanen adderar akvarellisten Maria Nordin sitt färg och formspel. Det blir precist och samtidigt upplöst.

Idag får det skickliga hantverket i konsten stor uppmärksamhet. Många artister tycks ha lierat sig med kameran, fotoprecist, men bättre. Jag tänker på sådana som Karin Broos, Sara Vide Ericson, Gunnel Wåhlstrand för att bara nämna några. Det är både en möjlighet och risk. Faran är att skickligheten blir det yttersta tecknet som får uppmärksamheten och tillägnelsen att stanna där.
      Maria Nordin är en urstyv akvarellist. På sina i akvarellsammanhang stora papper penslar hon fram detaljer och nyanser, hud och stofflighet. Det är många textilier som veckar sig i hennes bilder och hon fångar nyanser, ljusspel och gradation. Hennes bildspråk är avbildande. Man ser vad det föreställer. Men vad föreställer det egentligen? Och varför?

Wild streams © Maria Nordin

Utställningen har titeln Overload. Den lexikala översättningen är överbelastning. Kanske syftar det på att kvinnorna i bilderna tycks kämpa med ett överflöd av textilier. En del ser landskap i de textilier hon målar.
De flesta av hennes bilder skildrar kvinnor i olika situationer, relationer och predikament. Deras erfarenheter skildras av kroppar mitt i en rörelse eller åtbörd. Flera av dem tittar bort ifrån oss. Inte blickande ut i tomheten på jakt efter evigheten som i det Caspar David Friedrich-idiom som varit vanligt ett tag nu. Vi får aldrig se deras ansikten för att de är upptagna med sitt och de söker inte bekräftelse i våra blickar. Kanske bidrar det till en känsla av mera anonym allmängiltighet som gör det lättare att låta egna erfarenheter möta det som bilderna gestaltar. Anonymiteten gör att de upplevs som mer allmängiltiga.

Mina favoritverk på utställningen är bildserien The storm, fem bilder där en person håller tyg bakom nacken och bilden fångar textilen i flykten. Vilka bildäventyr i färg, form och yppersta akvarellteknik.
      I utställningen visas också ett äldre verk från 2018, en animerad film i det gamla TV-formatet 4:3. Maria Nordin har gjort ett femtiotal svartvita akvareller som får bli animationen. Man ser en grabb från midjan och upp som gör dansliknande rörelser, så kallad Vougedans där man försöker efterlikna poser från modetidskriften Vouge får jag veta.  Den här dansen var uttryck för ”en subversiv queer subkultur”. Bildserien finns också som bok. Verket har förvärvats av Moderna Museet.
      Det här är en fin utställning. Man bländas av det tekniska. Det blir mer för ögat än för intellektet. Vackert så.

Lidköping 2023-09-13 © Bo Borg