Kristoffer Zetterstrand visar i sin utställning på Konstcentrum i Gävle en film om hur han med ett 3D-program kan göra vad han vill med verk ur konsthistorien. Han gör en tredimensionell modell i datorn av en målning, vänder och vrider på den, tillför eller tar bort personer. Han ändrar ljus och avstånd, byggnader, landskap och så vidare till ögonblicket då han hittar något han finner väsentligt. Materialet är främst konst från 1500- och 1600-talen. Zetterstrand gör inte den färdiga bilden i datorn, utan bemödar sig om att till sist måla den i olja. Det ger en betydligt rikare bild. Oljan har varit hans teknik sedan han började måla.

I filmen förekommer Sandro Botticellis verk Marias bebådelse. Originalets två gestalter utstrålar teatral värdighet och det finns något förnämt över kläder och rum. I fönstret ser vi en vy av ett landskap med ett symboliskt träd, en flod och slott på håll. Zetterstrand tar sedan bort de två gestalterna, rummet är tomt. Sedan rör vi oss till fönstret och hamnar i Botticellis landskap – och till slut dyker en man i skyddsoverall upp i rummet. Han tycks undersöka en brottsplats.
      Zetterstrand rör sig som scenograf-regissör-arkitekt-koreograf-målare i en värld där allt kan ändras i motsättningen mellan oändliga osäkerheter och lika många möjligheter.

Två stillbilder ur filmen om Zetterstrands arbetsprocess © Kristoffer Zetterstrand (Länk till filmen på Youtube>>)

En annan ingång till hans måleri är frågor som: Vad är drivkrafterna till mänskligt experimenterande och repeterande och varför tycks människor så instängda i sin tid och på sin plats, i tankar och i handlingar? I dag utspelas livet i ett informationsöverflöd av bilder och texter, av tankar, idéer och känslor som söker (nya) uttryck. Vilken blir ens plats då?
Zetterstrand begrundar konsthistoriens scener och hur människor levde och kunde leva där. Vår nya tid är mycket kort i jämförelse med historien.

Den holländske konstnären Pieter de Hoochs målning av en innergård i Delft från 1658 är en intim och till synes lugn tillflykt för två kvinnor och ett barn. I Zetterstrands omarbetade version på utställningen är gårdsrummet i stort sett detsamma, men kvinnorna är andra och klädda i klassiska grekiska kläder, barnet är borta och gamla städredskap är ersatta med för oss mer nutida. På väggarna ses både graffiti och reklam. Oro i luften anas, en oro som inte känns i den lite sömniga stämningen i den gamla målningen. Beror det på stress och informationsöverflöd?
      Konsthistorien – vars rikedomar många kanske inte bryr sig om – är en dörr till studier av människor och deras förhållande till sin tid och värld när stillheten, naturen och mysterierna var närmare. I målningen The Orb (Klotet) av den heliga Franciscus efter Bellini har Zetterstrand förvandlat huvudpersonen till ett lysande klot som smälte han samman med sin uppenbarelse.
      Och Sánchez Cotán har gett idén till Abyss (Avgrund) där frukter och grönsaker tycks sväva över ett oändligt mörker. Ett lejon av Bernini-snitt får ett naturligt sällskap av solrosor och tvärtom.

När jag lämnar utställningen biter sig en tanke fast: Det en människa ser, kan ingen annan se. Kanske kommer tanken av att Kristoffer Zetterstrand manar oss att förstå det unika i varje blicks sökande i världen – och att tänka över vad blicken kan se, eller har sett, vad den saknar. Det kunde minska känslan av ensamhet. Utställningen har också fått titeln Forget-me-not efter en av Zetterstrands mest kända målningar, som också är med i utställningen.

Gävle 2023-02-08 © Niels Hebert