Sedan Bolognamodellen blev norm och de två masteråren på Konstfack tagit formen av en internationell mix av studerande, med skilda bakgrundskunskaper, har den konstnärliga verkshöjden ofta framstått som milt sagt varierande. De två sista åren som tidigare var en fördjupningsdel för de hantverksmässigt skolade kandidaterna har med åren kommit att framstå som en på gott och ont helt fristående del av programmet för konst på Konstfack.

Med det sagt är förväntan ändå hög inför årets upplaga av masterstudenter. Färgfabrikens övre, ljusa plan är en fantastisk exponeringsyta. Där slås man först av den expressiva kraften i installationerna av Leo Porramet Jittaksa, liksom det återhållet formstarka i Zander Vinds mindre skulpturer. På detta övre plan har de två en konstnärlig särställning som bland annat flankeras av intressanta verk av Amelie Götz.
      Måleriet både här och i de två nedre rummet känns dock ganska daterat, som att man inte riktigt följt med i vad som händer på världsscenen inom området. Man skulle önska att denna svåra konst – att måla – fick en tydligare styrning på Konstfack, med professorer som kunde ledsaga inte bara kandidaterna utan även de stundtals vilsna masterstudenterna.

© Heidi Edström (klicka på bilden för hög upplösning)

Ett klassiskt dilemma vad gäller alla konstnärliga uttrycksformer är att kunna skilja på det privata och det personliga. Det är enbart i den personliga formen som konstnären och verken har potential att förmedla en gestaltning på ett djupare plan. Medvetenheten om de två begreppens skilda betydelser vad gäller konstnärlig verksamhet är helt avgörande (fråga skådespelarna).
        Heidi Edström, som här visar ett gigantiskt schema över sin kropps varierande vätskenivåer, balanserar farligt nära det frånvänt privata. Det kompenseras något av den tankeväckande visuella formen, men kanske inte helt.
      I ett av de nedre rummen visar också Jordana Loeb sin hyllning till äppelträdets växande och själ. Det är ömsint, vackert och visuellt njutbart, om än något undflyende.

Masterutställningen innehåller även några lågmälda videopresentationer och rena ljudverk. Men även här undrar man om de studerande verkligen följt den internationella utvecklingen inom området. De mer intressanta videoverken på konstscenen idag integreras ofta med visuellt fysisk form. Och nödlösningen Voice Over är ofta djupt problematisk då användningen indikerar att bildspråket i sig inte har tillräcklig berättarförmåga.

På frågan om masterstudenterna i årets separerade form lever upp till förväntningarna är svaret inte helt givet. Det är visserligen spännande att se dem i en mer koncentrerad form i Färgfabrikens vackra lokaler. Men den konstnärliga variation och leklust, som övriga fack på skolan kryddar avdelningen för Konst med under vårutställningarna, går om intet. Lägger man sedan till de enormt korta utställningstiderna så är svaret mer komplicerat: här finns mycket att fundera på inför nästa års presentation.

Stockholm 2024-05-21 © Leif Mattsson