www.omkonst.com:
Den orena skönheten
Bosse Andersson på Galleri Kavaletten 20/3 – 4/4 2004
Text: Susanna Slöör

I Bosse Anderssons färgrika och samtidigt karga landskapsmåleri förbryllar perspektiven. I ena stunden känner man doften från en näve jord i handen för att i nästa sväva fritt över okända marker.

"Rysk" olja på pannå © Bosse Andersson

De till synes övergivna vida vyerna drunknar i djupled mot horisontlinjen som ofta placeras i överkanten av målningarna. Någonstans i bilden byter perspektivet skepnad. Det vidsträckt svävande seendet störtar i backen och landar någonstans där jordlager och sediment kan studeras i detalj. Närbilden blir i sin tur så abstrakt att känslan av natur upplöses och istället omformas till en strimmig musik påminnande om Gerhard Richters Bachvariationer. Bosse Anderssons musik blir inte så syntetisk utan den behåller den murkna doften av mylla, om än en kontaminerad sådan. Landskapen känns ibland som om de försatts i karantän eller övergivits sedan jordens gåvor utvunnits till en sådan grad att de inte längre är värda att exploatera. Målningarna stinger till av giftiga färgklanger som normalt inte borde finnas i naturen. Åtminstone den som vi nordbor är vana vid. Även ljussättningen med dess kolsotade kontraster retar vaneseendet.

Bosse Anderssons nya målningar på Galleri Kavaletten ser fortfarande ut som om de målats ”baklänges”, där motiven skrapats och slipats fram ur tidigare övergivna färglager. Men ofta är det tunna slöjor av färg och även utsparade partier ur underlaget som mättats med en sådan tyngd att de känns framristade ur den tjockt intorkade färgen. Hans sätt att måla fyller bilderna med en ödesmättad dov och samtidigt energisk klang. Titlarna hänvisar till Tjeckien, Polen, Ryssland, Gotland och Sörmland. Men den geografiska placeringen känns inte helt uttömmande, det finns ett värdeladdat språk i bilderna som verkar hämtat ur en inre erfarenhet. Stämningen påminner om den förvåning parad med känslan av obehag som kan infinna sig efter en tid på en ny plats. I en fas då nyfikenheten tillfredställts och det nya inte längre roar. Istället växer medvetenheten om hur främlingen tyst och långsamt formas av det nya ljuset, molnens annorlunda dans och jordens skeva färgackord. En lågmäld själslig tortyr som kallas hemlängtan.

Stockholm 2004-03- 23 © Susanna Slöör

Länk till Galleri Kavaletten