www.omkonst.com:
Minnen av minnen
Björn Erling Evensen, Konsthallen, Sandviken 28/8 - 3/10, 2004
Text: Riber Hansson

ROCK ON! textade de första besökarna i konsthallens gästbok, ett par entusiastiska tonårsgrabbar från Bild- och Formklassen i närbelägna Hammarskolan, som slank in på förhandsvisningen tillsammans med pressen. Konstnären verkade fröjda sig åt hälsningen från den unga generationen.

Ynglingarna fick se en omfattande och rik utställning. Teckningarna är entydigt teckningar, men mellan målning och skulptur är ofta gränsen flytande. Den stora skulpturen som först möter besökaren har inslag av installation. Färgskalan är återhållen men tycks ändå glöda. Ibland under ytan, en annan gång genom ett stråk, en linje, eller en droppe som runnit och efterlämnat ett spår. Ett trött stycke anonym textil kan ha en linje, eller ett fält som leder in och väcker vävens sovande berättelse. En röd Ariadnetråd, ledsagar ögat in i en annan bild. Det ser enkelt ut. Det är enkelt. Allt som behövs är några träbitar, papper, möbelstoppning, gamla trasor och lite färg. Och ett livs erfarenhet. Och genialitet.

Björn Erling Evensen tar med stor ömhet hand om de ringaste bland material. De får nytt liv och skänks en oanad skönhet. Allt, knölas, bänds, vrids och bestryks tills varje fiber mättats med minnen och betydelser. Stoffet genomgår metamorfoser; framför ögonen förvandlas tyg och papper till järn och bly. Inte heller en enkelt använd textil förblir egentligen sig själv. En tunn tyll ligger som en viskning över en trästomme.

Denna materiens transsubstantiation har inget egensyfte, och valet av tredimensionella fragment är inte mer symboliska än t ex valet av en strimma kromoxidgrönt. Materialet är bara ett sökområde som testas som reflektor för den inre känslan. Stoffets egna egenskaper är ointressanta eftersom de ska fyllas med speglingar av personliga erfarenheter. Men Evensen låter inte budskap och information spola över betraktarna. Han bjuder oss att själva gå och hämta i källan, kanske ett utmanande förslag för nutidsmänniskan, med sina bildtrötta ögon.

De flesta konstnärer delar förmodligen erfarenheten att resultatet ibland – sett till intentionen – är totalt misslyckat, men av en tillfällighet bara så mycket bättre än det avsedda.
Slumpens tillfälliga nedslag är en glipa mot evigheten. Det som föds har alltid funnits, men har väntat till just nu. Resultatet kan inte se ut på annat sätt och kan varken upphävas eller upprepas. En sådan egenskap har många av Evensens verk, de förefaller liksom skapade genom en sagolik lyckträff. De är oemotsägligt övertygande, med den oförklarligt lekfulla precision som annars bara slumpen åstadkommer. Men verken i utställningshallen kommer inte ur något tillfälligheternas spel. Det är konstnären som medvetet flyttat misslyckandets auktoritet till konsten och gett krollsplintens krulliga döda tovor ett liv den aldrig drömde om som afrikansk vass

Ur Evensens ansträngningar att döda det glättade, lättolkade, och tjusiga växer en annan estetik, som man kanske kan kalla ruinens och det intressanta förfallets skönhet. Skapelserna skulle kunna vara arkeologiska fynd tillhörande en obekant kultur, mättade med historia och nötta av riter. Verkens hemliga myter oroar och lockar likt nattliga drömmar som inte vill komma till ytan. Minnen av minnen. Suset av ett glömt känslosvall. Det är starkt och vackert. Som materialiserad musik. Rock on!

Stockholm 2004-09-02 © Riber Hansson

Konsthallen, Sandviken | Tillbaka till startsidan för omkonst