www.omkonst.com:
Poetens hand
Jarl Ingvarsson på Galleri Lars Bohman 28/8 – 26/9 2004
Text: Susanna Slöör

Det finns ett antal svårigheter i måleriet som få bemästrar.
En är att ge måleriet teckningens fräschör. En annan är att åstadkomma detta i de riktigt stora formaten. En tredje är att tillägna sig barnets obekymrade bildberättande och exakthet.

"Fiskarpojkarna" olja på duk, 189 X 210 cm, 2004 © Jarl Ingvarsson

Det fanns när jag var barn pulpeter som kunde utrustas med rullar av teckningspapper där det långa arket successivt matades fram och kunde rivas av mot en metallkant när teckningen kändes färdig. Rullen löstes upp och bildade en vågliknande hög nedanför ritbordet. Resultaten blev ofta långa papperssvep med figurer, krumelurer, bokstavsfragment och färgspastiska utbrott formade till mer eller mindre sammanhållna bildparader. Den glädje som fanns förknippad med dessa orgiastiska utbrott av tecknande väcks till liv inför Ingvarssons lika hejdlösa användning av rullarna med målarduk. De stora målningarna kapas ofta med ojämn kant och spänns sedan inte upp på ram. De häftas direkt på galleriväggen med ojämnheter och kanter intakta. Detta bidrar till en känsla av att skapelseprocessen nätt och jämnt är avslutad. Ett möte uppstår utan mellanhänder i tid och rum.

"Tre dagar vid sjön " olja på duk, 210 X 605 cm, 2004 © Jarl Ingvarsson

Handen återkommer som motiv i flera av verken. Kanske en hyllning till "Poetens hand", som en titel lyder. Jämför med hur vinden genom sin verkan formar ett kustlandskap. Vi ser de förvridna träden, de kurande buskarna och de vågformade sanddynerna. Vinden formar världen och vi som vistas där i landskapet kopplar spontant förståelsen och tolkningen till det vi har direkt för ögat. Vinden ser vi emellertid inte. Handen härmar gärna vindens musikaliska formande och kan dessutom forma på order av ett medvetande. Det bildas språkliknande händelser som kanske ska njutas som ren verkan, eller som även kan innehålla ett tolkningsbart budskap eller ändamål. Någon direkt klarhet om syftet med världen eller konsten har väl hittills inte kunnat gemensamt fastställas. Det säkra lär förbli vars och ens egen sanning. Men den lyckoberusande känslan av klarhet och gemenskap förmår poetens hand att locka fram.

Jag tror inte att Jarl Ingvarsson menar att hylla sin egen hand. Hyllningen verkar snarare riktad mot intentionen att ständigt ställa allt högre krav på vad handen utför, även som ren verkan. Den aktuella utställningen visar hans förmåga till förnyelse och uppbrott. Där linjen för en tid sedan löpte spänstigt böljande har den nu utsatts för sabotage och ersatts av ett mer "tafatt" ristande knaster. Han driver ett tillfälligheternas spel mellan färg, verktyg och duk där plumpar, stänk, avtorkningar och avtryck bildar en sinnrik väv. Ytligt sett med den slumpens exakthet som barnet i lyckliga stunder råder över, men som här i grunden är styrt av ett poetiskt målarjag av sällsynt slag.

Stockholm 2004-09-02 © Susanna Slöör

Galleri Lars Bohman | Tillbaka till startsidan för omkonst