www.omkonst.com:
Prismatisk färg och djupaste allvar
Karl Isakson på Moderna Museet, 15/5 – 29/8 2004
Text: Leif Mattsson

Med stor glädje börjar man skönja det nya Moderna Museets fördomsfria förhållningssätt till den moderna konsten. Kanske är det museichefen Lars Nittves intention, att låta nyproducerad samtidskonst samverka med äldre modernism, som skapat den smittande kreativa stämningen på museet. Befriande är det i alla fall.

"Jesus uppväcker Lazarus" olja på duk, 93,6 X 65 cm, 1921.
Tillhör Moderna Museet © Karl Isakson

Moderna Museets omfattande Karl Isaksonutställning belyser väl den komplexitet och det djup som detta konstnärskap rymmer. När man ser de hundratals verken och har facit på hand, skulle man kanske kunna betrakta en del av stillebenmålningarna och modellstudierna som förövningar till de mycket mogna målningarna med religiösa motiv. Men detta är nog inte helt riktigt, då Isakson arbetade med dem parallellt under de sista åren. Kanske är förklaringen så enkel som att han fann ett personligt nöje i att utveckla både de prismatiskt dekorativa stillebenmålningarna och de sublima bilderna av Jesus, Johannes och andra bibliska figurer.

Man kan lätt berusas av Isaksons välkomponerade färgackord och förföras av hans spektralfärger, så rent klingande som tonerna från en gosskör. Men det är ändå i de strama teckningarna och i de sena målningarna med bibliska motiv som viljan att förföra inte skymmer sikten för det djupa allvar som ändå finns i merparten av verken. Visst kan påverkan från Cézannes seriösa bildforskning sägas vara tydlig, men påtaglig är också den från fauvisterna, trots att Isakson uttalade sig nedsättande om deras ”karamelliga” färger. Själv gjorde han dock något alldeles eget med dessa höga färger i det han ställde samman dem till kommunicerande grupper, kristalliskt klingande i mycket komplexa färgackord.

"Nature morte med citroner, apelsiner och böcker" olja på duk, 49X 61,5 cm.
Privat ägo © Karl Isakson

Även formspråket utvecklades gradvis under påverkan av samtidens stora konstnärer som Picasso och Matisse. Vid slutet av 1910-talet hade Isakson nått fram till ett klart och enkelt formalfabet som väl matchade den högstämda koloriten. Men det var framför allt hans okonventionella och lyriska färghantering som i så hög grad påverkade de konstnärer som senare kom att kallas ”Göteborgskoloristerna”. För konstnärer som Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivan Ivarson var Isakson en omistlig inspiratör.

Men arvet efter Isakson har inte alltid varit lätt att vårda. Under ett antal decennier predikades på flertalet av landets konstskolor ”Isaksons metod” med varma och kalla facetterade ytor som lösningen på alla färg- och formproblem. Många är de konstnärer som fostrats i och revolterat mot denna dogmatiska syn och antagligen skulle Isakson själv vara den som protesterade allra starkast. Men kanske har konstnärer av idag, trots det belastade arvet, ändå något att lära av Isaksons metoder. För hans kristallklara klanger är mycket sammansatta och ljuder som tonerna i en stråkkvartett av Mozart – så naivt upprymda och samtidigt så oändligt allvarsamma.

Stockholm 2004-05-19 © Leif Mattsson

Länk till Moderna Museet | Tillbaka till startsidan för omkonst