Marianne Jonsson (f.1956) lät sig inte nöja med en traditionell skulpturutbildning. Efter Konstfackskolan och Konsthögskolan gick hon vidare till KTH:s arkitekturlinje. Följaktligen färgas hennes konstnärliga värld av problemställningar rörande rumslighet, transparens och materialitet. Hennes små skulpturer av rum och hus är i sin renodling ett slags sinnebilder för tankens rum, vilket skiljer sig betydligt från begreppet fysiskt rum. Lite slarvigt rör vi oss i dagligt tal med båda dessa betydelser. Men endast det förstnämnda, tankens rum, är obegränsat och kan ge oss den euforiska upplevelsen av ett oändligt universum i vårt inre.

I de små skulpturerna kan man med ögonen vandra mellan ute och inne, mellan skyddat och oskyddat, mellan ljus och mörker. Likt den för tidigt bortgångne skulptören Martin Holmgren bygger Jonsson små världar för oändliga tankar. Väggarna sluter sig och öppnar sig åter vid blickens vandring runt i denna minivärld. Kanske är de rum man möter endast reminiscenser av platser man tidigare passerat förbi; husen får funktionen av minnesformer för ens egen historia. Dessutom tycks rummen först varit befolkade och präglade av sina besökare som sedan evakuerats från dessa ytor. Vad som återstår är endast essensen av "befolkandet"; rummen blir till det vi ser när vi sluter ögonen och tänker "människans rum".

I slutet av Tarkovskijs film "Stalker" kommer de tre huvudpersonerna efter en lång vandring till ett sista rum där de kan få sina innersta önskningar uppfyllda. Rummet i sig är inget märkvärdigt, bara ett tomt utrymme. Denna plats, som Tarkovskij underförstått valt att låta symbolisera begreppet "Gud", är dock endast ett rum för tankevärlden. I sinnevärlden är den närmast en representation. Något liknande är det med de rum Jonsson skapar. De har ett påtagligt inslag av andlighet och kan liknas vid tankens orörda platser för minnen och känslor.

Stockholm 2004-10-11 © Leif Mattsson

"Rum I:III" © Marianne Jonsson

"Rum I:II" © Marianne Jonsson

Galleri Eva Solvang | Startsidan för Omkonst