www.omkonst.com:
Lär av fulkulturen
Samlingsutställning med elever från Konstfack, Institutionen för konst på Sveriges Allmänna Konstförening 24/4 – 13/6 2004
Text: Susanna Slöör

En del av den konst som görs idag skulle ha mycket svårt att konkurrera om intresse och uppmärksamhet utanför konstens sammanhang. Man är helt enkelt beroende av själva beteckningens inbyggda värdighet. Den som följer av att man kallar något för konst.

"Hawaii Dreams" av Peter Banö och Niklas Wallenborg.

Utanför denna tryggt inbäddade värld skulle man behöva utstå jämförelsen med den professionella skribenten, samhällsdebattören, PR-konsulten, reklammakaren, designern, filmaren, fotografen, video- och musikproducenten, illustratören, scenografen, regissören eller andra driftiga mediedomptörer. Frågan är hur långt den aktuella utställningen med elever från Konstfack i så fall skulle klara sig? Här finns intressanta och lovvärda initiativ och inte minst en vilja från utställarnas sida att fungera tillsammans. Jag förväntar mig dessutom inte att få se ett färdigt och moget konstnärskap efter tre års högskolestudier. Men man skulle önska att ambitionsnivån sattes lite högre på så vis att man mer konsekvent försöker lära av andra utanför den egna kretsen. Både praktiskt och teoretiskt

Använder man sig av film eller arbetar idébaserat med eller utan text kliver man direkt ut i en annan verklighet. Varje uttryck kräver sin professionalitet det gäller såväl inom konstens mer klassiska domäner, som ”i det utvidgade fältet”. En klart förmildrande omständighet är att dagens konstskolelev, med ambitioner att kvala in i samtidsfållan och dess alltmer vildvuxna flora av uttryck, har en diger nästintill orimlig utbildningsuppgift framför sig. Finns ens resurserna?

För fem år sedan strax innan IT-bubblan briserade hade jag möjligheten att följa mastersutbildningens sista termin i ”The New Media Lab” vid Columbia School of Journalism i New York. Det var en fascinerande upplevelse att se dessa blivande superjournalisters entusiastiska försök att lära sig att behärska alla nya tekniska möjligheter att jobba med text, ljud och rörlig bild samt integrera uttrycken och formge dem för webben. Det som skiljde dessa elever från våra konstskolelever var att de hade en grundutbildning; de kunde skriva och värdera nyheter och många av dem hade redan arbetslivserfarenhet och ett djupt samhällsintresse. Ändå var målsättningen väl hög.

För att återknyta till dagens blivande konstnärer så har de i sammanhanget förlorat en tidigare given konkurrensfördel, då kunskaper i visuell form och uttryck helt uppenbart inte längre prioriteras inom konstutbildningen. Tyvärr, misstänker jag, är det detta magiska svingande med konstbegreppet över ett allt större antal företeelser som söndrar möjligheterna att få en god grund att stå på. Jag tror dessutom att konstens inbyggda status gör att ribban sätts för lågt när man tar sig an alla nya möjligheter. Är man antagen på en konstskola välsignas ansträngningarna automatiskt som konst och man får ändå chansen att visa sig i rätt sammanhang.

Konsten är sedan gammalt på gott och ont ett öppet fält för renommésnyltare. Men för att inte utspädningen av företeelsen ska bli total krävs det emellanåt att ny kraft tillförs. Det tror jag inte att endast det konstnärliga dopet i längden kan bidra till. Varje nytt medel och uttryck måste tåla att jämföras med hur de används av andra utanför konsten. Den aktuella utställningen är bara ett litet exempel på att konsten har en del att lära av fulkulturens professionalitet och presentationstekniker.

Stockholm 2004-04-29 © Susanna Slöör

Konstfackskolan | Sveriges Allmänna Konstförening