www.omkonst.com:
Tema seendet: Om konsten att se -
i Ulf Lindes essäistik och konstkritik
Text: Susanna Slöör

Ladda ned uppsatsen här som PDF-fil (284 kb, 43 sidor)

Det är få konstskribenter som har förmågan att smickra läsarens eget intellekt och försätta denne i den behagliga situationen av att tro sig förstå. Essäisten och konstkritikern Ulf Linde har den. Han bjuder in och låter en utifrån sin egen nivå förutsättningslöst utforska självets gömmor och finna sätt att se på konst.

Mycket har sagts och tyckts om Linde. Därför är det på sätt och vis förvånande att så litet har skrivits om honom. Förra sommaren började jag botanisera mer ingående bland Lindes texter. Intresset har utmynnat i en C-uppsats i idéhistoria (Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria vid Stockholms universitet) som behandlar Lindes sätt att se på konst. Den finns bifogad som en nedladdningsbar PDF i anslutning till artikeln och får också bli mitt inlägg i Omkonsts temaserie om seendet.

Inför arbetet med uppsatsen har jag intervjuat Linde vid tre tillfällen. Jag har även fått värdefulla synpunkter från honom på det färdiga resultatet. Men man bör inte se min framställning som vare sig auktoriserad eller på långt när uttömmande. Det finns en skenbar öppenhet eller ett transparent dunkel i Lindes texter. Att läsa och skriva om Linde är som att skala en lök. Nya skikt fortsätter att visa sig. Dessa påtvingar likt den goda konsten, en väntan tills mognaden hinner ikapp och man förtjänar insikten. En referens och inspiratör som saknas i uppsatsen, men som Linde ser som viktig är J L Austin och hans bok How to do things with words. Här tänkte jag bara ta upp några anslutande och sammanfattande ord.

Tanken att konst handlar om kommunikation lär knappast uppröra någon. Konsten att uppleva konst skulle då kunna ses som en språklig akt – en akt som bygger på, men även utmanar, ett ömsesidigt underförstått förtroende mellan de aktörer som den berör. Inom bildkonsten kan man knappast tala om att det uppstår en direkt kontakt eller utbyte mellan konstnär och betraktare. Det som finns är ett verk som konstnären å ena sidan och betraktaren å andra sidan har att förhålla sig till. I akten att se från endera sidan handlar det snarare om att man blottar en gemensam grund.

Konstnären tillför den gemensamma grunden något som betraktaren väljer att beakta. Denna grund är språklig eller språklik och antropomorf till sin karaktär. Så skulle man kunna uppfatta Lindes konstsyn. Att låta ett "modeord" som kommunikation enbart "stå för ett slags transportteknik är ett tecken på gravt förfall", skriver han i en essä från 1968. Där påpekas att ordet etymologiskt även betyder ett blottande av den gemensamma grunden. För mig har den passusen varit en nyckel till en mer fördjupad förståelse av hans tänkande.

Konsten är ett slags flaskpost, menar Linde. Konstnären eller avsändaren vänder sig från sin plats i tid och rum till den allmännast tänkbara adressaten – till upphittaren av flaskposten. Så länge man söker en avsikt i konstverket är man själv upphittaren eller den självutnämnde adressaten. Sökandet är en viljeyttring och en handling att se konst eller att se något som konst och inte minst att uppfatta något som ett tilltal. För att man ska vilja se något som konst måste man i Lindes fall även kunna utgå ifrån att det finns någon som menar något med det som sägs. Man utför akten inom ramen för denna förutsatta ömsesidighet. Vi lär däremot inte känna denna någon som en unik individ. Vi känner snarare igen oss själva i den gemensamma grund som blottas i konstverket, som enligt min tolkning även får formen av en tautologisk bekräftelse - ett "bevis" för att existensen är delad eller att upplevelser och erfarenheter faktiskt kan delas.

Avsnitt 3.2 i uppsatsen är i mina ögon ett bra exempel på hur Linde tolkar och arbetar med spänningen mellan konstnär och betraktare och det imaginära rum som verket utgör – skärningspunkten – där ett möte både uteblir och uppstår. Liknande "motsättningar" eller paradoxer visar sig även i andra tankegångar, se exempelvis avsnitt 3,5 och 4.1. Konventioner behöver både bevaras och överskridas. Vi är fria att välja men också bundna av våra lärdomar, tidigare gjorda erfarenheter och språkliga ramar.

Under uppsatsarbetet har jag i många fall valt att läsa Lindes refererande till andra personer som uttryck för hans eget tänkande. Det framstår som fruktsamt när man börjar läsa texterna kronologiskt. Jag fick det också bekräftat av honom själv i efterskott. De grundläggande idéerna hade Linde klara för sig redan före 20 års ålder. Därefter har han magnetiskt dragits till andra som kunnat bekräfta, utveckla och skärpa resonemangen.

Min avslutande varma rekommendation är att vända sig till källorna direkt. I uppsatsen kan man få uppfattningen av att Linde är en inbiten systembyggare. Det är han också, men främst möter man en lysande följsam uttolkare och älskare av konsten. Tänkandet har, enligt honom själv, alltid underkastats det spontana "ja" som uppstått inför den, oavsett om konsten bekräftat teorierna eller inte.

Stockholm 2004-06-01 © Susanna Slöör

Ladda ned uppsatsen här som PDF-fil (284 kb, 43 sidor)