www.omkonst.com:
Solgudens allguld
Evert Lundquist på Waldemarsudde 3/6 – 3/10 2004
Text: Susanna Slöör

Inte "ljuset"/ "med skuggor och belysning"/ utan ljuset / solgudens allguld. Raderna är Evert Lundquists och finns på en lös lapp i en monter på den aktuella med utställningen på Waldemarsudde som firar hundraårsminnet av konstnärens födelse.

"Hatten" Olja, 116 x 89, 1964 © Evert Lundquist, Foto: Åke Cyrus

Det ljus som Evert Lundquist verkar ha velat framhäva är ljuset utan citationstecken. Hur skall detta ljus förstås? I en monografi (Bonniers små konstböcker) från 1962 anger han Rembrandt, Tizian, Fidias (Parthenonfrisen), Poussin, Daumier och Cézanne som sina viktigaste impulsgivare. Då, i början av 1960-talet, hade Lundquist flera internationella utställningar bakom sig och stod kanske på toppen av sin berömmelse. Ändå markerar han tydligt sin rot i traditionen och indirekt ett ointresse för samtiden. Lundquist har sedan 1950-talet tillhört mittfåran i svensk konst. Samtidigt har han betraktats som avvikande i den meningen att man inte har kunnat inordna honom under en stil eller på ett rimligt sätt kunnat knyta honom till en krets. Det solitära eller monolitiska draget har funnits såväl hos individen som i motivvalen. Konstskribenten Rolf Söderberg skriver i den ovannämnda skriften att: "Denna noli me tangerevärld står rätt fjärran från den s.k. nyexpressionismen, som bröt fram i svenskt måleri vid 1950-talets början."

Internationellt kan man se att det finns drag i Lundquists 40- och 50-tals måleri som exempelvis knyter an till brittiska efterkrigsmålare som den sene David Bomberg och hans elever i the Borough Group. De mest bekanta namnen i den skaran är kanske Leon Kossof och Frank Auerbach. Lundquist uppmärksammades åtminstone av en representant för dem, Cliff Holden, som skrev om honom i Art News and Review 1959.

Man kan betrakta Lundquists måleri som expressivt, men man gör nog klokast i att inte försöka tidsbestämma uttrycket under någon form av expressionism. Det representativa och goda urvalet av målningar på den aktuella utställningen bekräftar detta och återigen visas sig den tidlösa kvalitet som Lundquists verk innehar. Med risk för att driva förenklingen väl långt, kan konstnärens tankar om ljuset möjligen förstås utifrån att intrycken tonas ner till förmån för uttrycket som skapas med hjälp av färgens ljusbärande egenskaper.

I Lundquists fall är det inte bara kulör och valör som åsyftas, han ger även färgens själva materia uppgiften att fånga och lyfta fram det åstundade ljuset. Han använder sig i sitt speciella skiktmåleri av både schumring och lasurer för att förhöja detta ljusspel som uppstår i mötet med de tjockt skulpterade färgmassorna. Penselskriften vittnar skenbart om ett häftigt och spontant drivet måleri, men troligen har konstnärens vakande öga vilat länge på målningen och väntat in de möjligheter som låter sig manifesteras i bilden. En ljuspoesi som kräver att konstnären knackat sönder alla i förväg inlärda föreställningar om detsamma för att återskapa ett nytt existentiellt färgat ljus som filtrerats fram i samklang med konstnärens hela varande. Solgudens allguld utom och inom oss.

Stockholm 2004-06-09 © Susanna Slöör

Länk till Waldemarsudde | Tillbaka till startsidan för omkonst