Det är en torghandelskänsla som breder ut sig på konsthallens 1700 kvadratmeter, man strosar runt bland olika erbjudande och hittar lite av varje. Konst som berör, förföriskt lockar på olika nivåer och det som bara pockar på uppmärksamhet. Anslaget är lite trevande, delvis för att utställningen som sådan är ojämn, några verk glimtar till och glänser, andra inte alls.
I videoverket "Christer och Krapp" har Malmöbaserade Tova Mozard engagerat Christer Henriksson som åldrande skådespelare uppfylld av egocentrisk melankoli som bara (manliga?) skådespelare kan ha. Självmedlidandet blandas med visdom och patetiska infall. Samspelet med vad vi ser och Henrikssons "voice over"-lagda röst balanserar mellan uppriktighet och nonsens. Styrkan är dess lekfullhet, speciellt i Henrikssons spetsfundiga infall och syrliga betraktelser över sin samtid, sin lägenhet och sitt liv. En form av patetisk existentialism på både hög och låg nivå. Eller vad sägs om detta uttalande:
"Kanske mina bästa år är förbi… skulle inte vilja ha dem tillbaka…. Från och med nu vet jag ingenting… "
Den andra videon "The Making of a Scene" från 2004 är dess motsats. Försynt och svartvit smyger den fram och är inte lika bullrig som "Christer & Krapp". Filmen är precis så tråkig som videokonst kan bli i utställningssammanhang. Videoverk blir helt enkelt för enerverande när de innehåller alltför starka formalistiska ambitioner och metafysiska experiment. Film som medium har en inneboende berättarteknik och syntax som är svår att förändra i grunden, kommunikationen mellan upphovsman och mottagare går förlorad på vägen i "The Making of a Scene". I "Christer och Krapp" finns något emotionellt, det finns också en ironi och tragik, någonting klichédrabbat (och det är också det som är meningen). "The Making of a Scene" är redan nerkokad till en reducerad komposition som saknar värme och liv.
Desto roligare då att förflytta sig till Nathalie Djurbergs animationer. Hon har fått välförtjänta framgångar med sina animerade världar präglade av sex, brutalitet och komik. I "Hans förlorar sina båda armar och ben" visar Djurberg hela sin träffsäkra fallenhet begåvad med humor och tempo. Det är påträngande och framfusigt som hos få. Om man trots allt ska vara lite negativ så kan jag tycka att Djurberg blivit lite för bra rent tekniskt. Rent visuellt börjar det bli lite för välgjort och därmed också lite tristare. Innehållet är detsamma men förpackningen mer tillrättalagd. Dessutom saknar jag videon "Tiger Licking Girls Butt" som borde ha funnits med bland hennes tre videofilmer som visas.
Trubbigare och intensivare är istället "Breaking the law" av Lisa Jeannin. Det är en rejäl uppvisning i gåpåaraktighet, en liten oblyg film som tar kommandot och transporterar oss till en ganska kymig men underhållande situation. Det är en Super8-film med leranimation och blandteknik. En organisk centralt placerad figur i lera växer fram samtidigt som en tilltagande aktivitet och miljö runt omkring figuren förändras. Småprylar och föremål i olika skalor och stil träder fram runt denna hotfulla lerfigur. Figuren övergår sedan till att bli flera människoliknande former. Tempot styr obevekligen mot ett crescendo där upplösningen resulterar i dödsfall. Musiken i filmen är en "old school"-rytmisk sak som sedan övergår i blandat oljud, smatter och skrik. Och vem kan förresten motstå en röd Citroën SM i miniatyr körandes förbi i en av sekvenserna ?
Två danskar gör intryck. Martin Erik Andersen är en av dem med sin "No Other Mercy Than This Your Doorstep". Det är en gåtfull skulptur av bland annat lätt färgade armeringsjärn, beklädda lysrör på golvet, träplankor tapetserade med papper som bildar förenklade rumsformationer. Bland detaljer märks serietidningsstrippar placerade lite varstans, några plankor är inristade och en vit ryamatta ligger utfälld på golvet. I en av formationerna finns en videokamera som övervakar brinnande rökelser placerade ovanpå en tv vars bild visar just övervakningssekvensen. Det finns en kroppslighet och rundgång i verket, det är blottat men aldrig tomt. Andersen frambringar en yttre uppbyggnad, men var finns ingången till den inre uppbyggnaden? Jag kretsar runt om verket, inuti och betraktar det även på avstånd. Det känns som en trojansk häst med viss labilitet, här pågår en dust mellan subjekt och objekt. Jag tilltalas av "No Other Mercy Than This Your Doorstep", men hittar inte helt ingången. Jag vill gärna tro att det handlar om mänskliga relationer mitt uppe i en övergång, i ett känsligt och övergående mellanrum. Konstverket har en inneboende välgörande effekt med upprepade strukturer och med omslutande auktoritet.
Kristine Vaaben är den andra danska konstnären… Hon har skapat förunderliga kolteckningar där hon tecknat osymmetriska mönster som bildar en terräng av celliknande figurer. Det för tankarna till botaniska och kemiska konstruktioner. Man är vittne till ett tillstånd, kanske en celldelningsprocess eller liknande, men där inget genetiskt material ser likadant ut. Trots överskådligheten framkallar det en labyrintisk känsla, en vindlande väg med förgreningar som ger olika vägval, ett oregelbundet system av separata idéer med många kontaktpunkter. Kolets enkelhet och uppriktighet i samarbete med Vaabens vilja till detaljerade beskrivningar åstadkommer en topografi av rotsystem, och ett nätverk som aldrig vill upphöra. Det är tilltalande, estetiskt och oändligt. Teckningarna är en aning medvetet defekta med en lyrisk exakthet i sin oregelbundna skiktning.
Några meter längre bort har Vaaben skapat en färgrik skulptur i porslin som går vertikalt mellan golv och tak. Det liknar en massa höftben eller stora tillplattade tuggummin med hål som trätts på lite slarvigt. Känslan av en primitiv kannibalism träder fram, men blir motsagd av de fina milda färgerna och porslinets bräcklighet. Det är inte bara betagande och skickligt men också välbalanserat och förbehållsamt på det där intima och gåtfulla sättet. Kirstine Vaaben är född 1963 och utexaminerades från Köpenhamns Konstakademi 1997.
Utställningen som helhet är godkänd men den faller på sitt eget konstitutionella grepp. Att låta konstnärer välja ut andra konstnärer är kanske ett annorlunda tillvägagångssätt som tilltalar somliga, det är egentligen en bra idé. Men jag är övertygad om att det kommer att bli för ingrott och cirkulera för mycket tacksamhetsskuld och gentjänster. Den regionala konstvärlden är alldeles för begränsad, sårbar och kamratlig för denna utställningsform.
Malmö 2004-10-11 © Nicolas Hansson |
