www.omkonst.com:
Den inkända formen
Kajsa Mattas på Konstakademien, Salarna 20/3 – 18/4 2004
Text: Susanna Slöör

Kajsa Mattas utställning i Salarna på Konstakademien imponerar. Hon behärskar suveränt de orörliga gester som når längst in i känslolivet. Hennes skulpturer dämpar den oro som ständigt föder konsten. För en stund får man återigen bekräftat att man inte är ensam.

Förslag till minnemärke över stupade i FN:s fredsbevarande styrkor. Tänkt för FN-byggnaden i New York, skala 1:10, år 2000 © Kajsa Mattas

Riktigt hur konstnären åstadkommer sina under vill man nog inte veta, det räcker med att de uppenbarar sig. Men samtidigt är det inte lätt att stilla den vetgiriga hungern och därför följer några spekulationer. Tänk att du håller dina händer strax under vattenytan. Sakta lyfter du dem mot det plan där vatten och luft skiljs åt. Känn det svagt sugande motståndet från vattnet fram till den stund då handen plötsligt släpper helt från ytan och rörelsen får en extra skjuts av den tunnare luften. I mellanlandet där varken vatten eller luft äger handen befinner sig Kajsa Mattas skulpterade händer. De är ett med tårarna i änkans nedböjda ansikte. Händer som värker av en tyst inåtvänd gråt. Gudsmoderns händer i sin tur är på väg att lämna betongkroppen och släpper samtidigt inte underlaget. Det skapar en sugande rörelse inåt mot kroppen som skänker stadga och innerlighet åt hennes ömma famntag kring sonen. En liknande verkan får armarna och händerna som ”Jona” håller om huvudet. Det finns fler exempel. Kajsa Mattas sätt att arbeta med denna reliefverkan får hennes former och figurer att vibrera av liv. Hon fångar dem i det evighetsfyllda ögonblicket då vattenytan brister.

"ömhetens Gudsmoder" (beskuren) betong, 1991 © Kajsa Mattas

Formerna i verken samspelar i dialog med traditionen. Egyptiska, fornkristna, manieristiska och modernistiska uttryck fogas samman till ett användbart och personligt färgat språk. Ett gemensamt drag som man kan se bland dessa lån är att hon tycks välja dialekter som föredrar den konstruerade gesten framför den avbildade eller avgjutna. Det finns en tydlighet och naken närhet till känslorna i Kajsa Mattas uttryck som påminner om det i Michelangelos sista skulptur, Pietà Rondanini. Hennes former vänder sig till hjärtat i högre grad än till ögonen. Man känner gråten eller tillförsikten i sig själv snarare än förnimmer den hos andra. När rörelsen är överdriven och formen förenklad går det betydligt lättare att känna sitt liggande, vilande och sittande. Konstnären får oss att nå den egna känslan av att sträcka ut kroppen och andas under huden, genom att ha känt in rörelsen åt oss. Vi delar i ett plötsligt samförstånd beröringen av hur bröstet hävs och spänns under ens hand. Man möts i formen.

Original till Jona, gips, 2004 © Kajsa Mattas

Stockholm 2004-03-23 © Susanna Slöör

Länk till Konstakademien