Det är en tradition som fortlever i skuggan av de stora globala diskussionerna som något visserligen lite provinsiellt men ändå värdefullt och särpräglat. Här befrias man tillfälligt från informationsteorier och psykoanalys, inte för att Anneli Nise (f.1964) skulle vara ointresserad av samtiden och dess problemformuleringar, men hon har ett eget uppdrag, en egen väg som bär någonstans man inte kan förutse, men med glädje ser fram emot att följa. Hon undersöker verkligheten med såväl mikroskop som kikare. Däremot tycks det vanliga perspektivet lite för banalt. Hon talar om natten som omger personen som en rock av trygghet. Jag kan bara hålla med eftersom hon övertygar med en naturlig ospelad självklarhet.

Gestalterna blir till summariska anteckningar som avtecknar sig i ett ljusrum präglat av färgkroppslighet med en egenartad grundton. Hon vrider inte upp färgackordens intensitet utan de andas av en naturnära saklighet blandad med dröm. Med kikaren tycks hon skapa ett landskap som präglas av såväl innerlighet som verklighetsnoteringar. I mikroskopet undersöker hon färgen. Färgen är inte längre färg utan den övergår i tillstånd, situationer, vardagskomik och naturlyrik. Den gamla damen i rullstolen, bildar en vardagens förtätning, som Anneli Nise uttrycker det. En toalett blir till ett kaklets mönster med en motsägelsefull koppling till det organiska. Hon använder blyerts och ristar även fram figurer, men säger att den ögonblickliga upptäckten är det väsentliga. Det verkar som att händelsen blir en tillfällig nåd: då blir svaret - du kan. Själv är hon ödmjuk: -Ibland händer ingenting säger hon men så avtäcks plötsligt något underliggande.

Jag fastnar för "förföljd", en liten bild av hennes son, som drömmer. Jag frågar henne hur hon tänkt men jag förstår att jag bara fastnar i logikens rävsax. Det handlar inte om avsiktligt beräknad gestaltning vilket kanske i sammanhanget är självklart. Men det hindrar inte att jag söker bildens syntax, men förgäves. Jag vet att hon kan konstruera bilder, bygga bildrum och bildplan, men varför fördriva tiden med självklarheter. Hennes son avtecknar sig mot det som hon beskriver som en minnesanteckning av lakanens kalla färger i en bädd. Hans flyktväg eller uppgåendet i en rik drömvärld ser hon utifrån, men hon tycks samtidigt i sin omtänksamhet söka gestalta barnets drömmar. Är det ett naivistiskt tilltag eller ett tecken för tro på det transcendenta som princip. Hon talar om en överträdelse och uppgående i förhållande till bilderna, då muserna plötsligt tycks bli behjälpliga. Hon säger att hon utgår från något sakligt, att utgångspunkten finns i verkligheten. Ändå finns någonting esoteriskt i hennes bildvärld som är tilltalande.

Stockholm 2004-12-02 © Kjell Rindvi

"Fullmåneutflykten." olja © Anneli Nise

"Förföljd" olja © Anneli Nise

Galleri Cupido | Omkonsts startsida