När en bildvärld griper tag i en och drar en med på en vindlande resa, kan man med rätta kalla den magisk. Så är det med Helmtrud Nyströms (f.1939) värld. På den retrospektiva utställningen på Konstakademien ges möjlighet att följa hur den gradvis förändras över åren. Redan i de tidiga verken finner man den psykiskt laddade magin, som sedan utvecklas och blir mer mustigt jordig i och med att det skånska (?) landskapet tar plats i scenerierna. Med en obändig berättarvilja fyller Nyström detta landskap med ett myllrande persongalleri. Den förmedlade känslan är stark och osentimental. Även i de fall där hon arbetar med trivialbilder av renar, fåglar och båtar i vatten. För henne tycks inte objektens "seriositet" eller bristen därpå vara avgörande för deras användbarhet. I detta fall har hon en likartad inställning som sin kollega Hans Wigert.

Helmtrud Nyströms gestalter tycks leva i parallella men åtskilda världar. Deras "jag" blandar sig inte med omgivningens "vi" och deras avsikter blir inte gruppens. I sig själva sluter de sig och lever sina liv utan omgivningens fostran. De "snälla gossarnas" uppfattning om gott och ont är svävande och diffus. I deras till synes oskyldiga lekar med de ljusblå fåglarna döljer sig möjligen en mörkare avsikt. Kanske kommer fåglarnas fria flykt snart att stoppas av gossarnas ombytlighet. Dessa barn lever genom lekens isolering "utanför sig själva" som Robert Musil uttrycker det i citatet ovan. Den hårfina men avgörande skillnaden till att vara "utom sig" placerar dem bortanför empatins möjligheter. Bilden på pojkarna döljer en mullrande avgrund under den skenbart ljusa ytan; en känsla av vanmakt inför det förestående infinner sig.

Känslan återkommer i flertalet av Nyströms målningar och grafik. Bildernas händelser är endast på ett ytligt sätt tydbara som harmonier. De tycks även ruva på historier som är långt mer oroande. Mörkret omfamnar figurerna och försätter dem i tillstånd av särskiljning; som utvalda andar lever de likt främlingar i sin egen samtid. När ljuset faller in med ett tröstande atmosfäriskt sken inträder en andhämtning. Flickan ler mot oss från det åldrade fotografiet och omslutes av den välsignande gulheten. Men hennes glädje har färdats långt och kanske gått förlorad på vägen. Bortom den bleka ytan har hon en historia som kanske är konstnärens egen från uppväxten i Tyskland under andra världskriget. Ändå ger flickans frontala blick en känsla av hoppfull förtröstan. Hon bär med sig svärtan och låter den berika sin för stunden mycket ljusare värld.

Stockholm 2004-10-15 © Leif Mattsson

"Hon har ett rum" monotypi © Helmtrud Nyström

"Snälla gossar " akryl © Helmtrud Nyström

Tomarps Kungsgård | Startsidan för Omkonst