www.omkonst.com:
Att skapa något aldrig skådat
Karin ögren på Galleri Argo 7/2 – 29/2 2004
Text: Susanna Slöör

”Måleriet försöker alltså minnas något, men vad det försöker återskapa är något aldrig skådat.” Så skriver John Sundkvist om Karin ögrens måleri i Apoteksbolagets Konstförenings årsskrift nr. 12 (Stockholm, 1995).

Ur "Pretoriasviten" olja på duk © Karin ögren

I Karin ögrens verk ”Pretoriasviten” som visas på Galleri Argo har minnet av Jakarandaträdens praktfullt blåvioletta blomning mot rödbränd jord använts som utgångspunkt för färgspelet i bilderna. Det för vår breddgrad ovanliga ackordet drar likt en magnet blicken till sig. De färgpigment som ackordet delvis innehåller tillhör familjen som hyser ett universum. Ofta är det de opakt verkande pigmenten som kan spela ögat detta spratt. Efter att ha vilat blicken mot den torra och den först till synes ogenomträngliga ytan händer något. Färgens inneboende ton förstärks och växer både mot betraktaren och inåt i bilden, en skenoptisk värld öppnar sig. Som jämförelse kan nämnas Anish Kapoors sätt att skulptera ambivalenta bråddjup. I ”Pretoriasviten” brinner de täta och utvidgande rödbrunvioletta klangerna på näthinnan. I andra verk höjer Karin ögren tonen ytterligare samtidigt som hon stänger in dessa färgrymder i rektangelformade ytor som placeras direkt på den obearbetade duken. En kraftfull knall uppstår mellan skenrum och yta.

Sex delar av "Pretoriasviten" olja på duk © Karin ögren

Karin ögren har förmågan att skapa intressanta möten inte bara med färg utan även med hjälp av form och grader av figuration. Små tittskåpsaktiga utsnitt av vulkaniska eruptioner kan även tolkas som trädliknande former. Dessa hjälper till att bryta sönder ytan samtidigt som det föreställande skenet täpper till den illusionistiskt verkande färgrymden. ”Organiska” former ställs mot den av tanken smidda urformen. En platt glob är fast monterad i duken samtidigt som den svävar fritt framför ett violett stoftaktigt moln. Konstnären låter även handens närvaro i målningarna möta schablonens inte helt förutsägbara förmåga att bilda mönster. En gummimatta från en 33-varvs grammofonspelare eller en packning till en motorcykel skapar det nödvändiga motståndet. Vad som utspelar sig är en krängande drift med vår förkärlek att låta begreppen formas av motsatser. Karin ögrens måleri sätter tummen på den spänningsfyllda vardagssyn som språket omedvetet ger oss, men som poesin befriar oss ifrån. Vi lever inte i en värld av ”svart eller vitt” utan i ett betydligt mer komplext samverkande tillstånd.

Stockholm 2004-02-10 © Susanna Slöör

Länk till Galleri Argo