Hur kommer det sig att ungrenässansmästaren Giottos verk fortfarande har förmågan att beröra och inspirera? Den då aktuella samtida berättelsen – den religiöst präglade – fungerar knappast som en sammanhållande kraft eller intressant utrymme för tolkning för dagens betraktare. Huruvida Meret Oppenheims verk kommer att överleva eller övervinna sin samtids berättelser är väl i jämförelsens namn för tidigt att säga. Även om hennes konstnärskap har fått en förnyad aktualitet utifrån de nu rådande dagsaktuella berättelserna. Ett fenomen som inte är unikt där de återupptäckta får äran att tjäna som tillbakablickande bekräftelser. Detta förhållande märks inte minst i flera av katalogtexterna knutna till den aktuella utställningen.
En av de berättelser som präglat 1900-talet och som haft ett starkt inflytande på en rörelse som surrealismen, till vilken Oppenheim knyts, är utan tvivel den freudianska "uppfinningen" av det undermedvetna och vårt undertryckta köns- och driftsliv. Dess påverkan har rent allmänt varit så djupgående att det förmodligen är svårt att föreställa sig en människa i avsaknad av dolda och undanträngda sidor av personligheten. Men vad säger att inte även detta är en konstruktion eller en berättelse skapad för sin tids problem och fostran av människan? Till dagens berättelser hör exempelvis den kritiska granskningen av vem som ur ett genusperspektiv har tolkningsföreträdet i kulturen, kanske även det en historia bland andra. Frågan är om dessa berättelser är tillräckligt intressanta för att genomlysa Oppenheims konst och bevara den åt framtiden?
Problemet är att de giftiga ord som formar alla dessa olika berättelser och sammanhang har en förmåga att göra konsten transparent, i den meningen att den både genomlyser innehållet och utsätter det för risken att upplösas. Här har jag fritt lånat från Meret Oppenheim själv och skalat om ett av verken på den aktuella utställningen. På svenska är titeln översatt till "Ord, inslaget i giftiga bokstäver (blir transparenta)". Objektet är ett imaginärt paket placerat på en träskiva. Det enda som syns är snörets stelt omfamnande gest. Verket känns som ett utmärkt exempel på den drömslintande klarhet som kännetecknar många av hennes verk. Titeln, vilket är ett återkommande fenomen, är dessutom flerspråkig och ges på tyska, franska, italienska och engelska. Oppenheim var ju schweiziska, kanske var det den mångspråkiga omgivningen som väckte vaksamheten inför bokstäverna och tilliten till bildens möjligheter.
En intressant infallsvinkel på surrealismen är just leken med bilden och gliporna mellan tingen och orden samt förskjutningen av betydelser. Meret Oppenheims berömda pälsklädda kopp är i sin enkelhet det perfekta exemplet. Som konstnärlig strategi, där det bekanta störs av ett nytt sammanhang eller där sammanhanget störs av en ny obekant, är den inte uteslutande surrealistisk. Den har brukats av andra tidigare och är för övrigt attraktiv även idag. Men räcker strategin för att bibringa verket en tidlös och återbrukbar kvalitet?
Stockholm 2004-09-27 © Susanna Slöör
|
|
"Ma gouvernante - My Nurse - mein Kindermädchen" 1967 (1936) © Meret Oppenheim
"Le Déjeuner en fourrure" 1936 © Meret Oppenheim
Museum of Modern Art, New York.
Foto: Hans Hammarskiöld
Röntgenbild av M.O.: skalle, 1964 © Meret Oppenheim
Länk till Moderna Museet
Tillbaka till startsidan för Omkonst
|
